Stinkande kattbajs förorenar lekplatsen

Sandlådor för mycket positivt med sig. Där finns olika lekplatsattiraljer som barnen kan leka vid. Min sex- och min fyraåring säger att jag är en elak drake och vid minsta rörelse från mig så springer de mot klätterställningen. Och om jag börjar gå mot dem så klättrar de i ren panik så långt upp som de kan komma. Gungorna utnyttjas frekvent. ”Mer fart!”, säger min tvååring; inte så mycket en önskan som en befallning. Det springs runt och det blir några snabba depåstopp vid gunghästar, gungbräda, hängräcken och vid grannens glömda spade och hink. Allt detta gör sig bäst barfota. Uttalad planering på att skor ska vara på tillsammans med en förälders vädjan funkar sådär bra. Men men, lyckliga barn är ju något av det bästa som finns. Och då kanske det är värt att tvätta fötter några gånger om dagen.

Denna trivselstund på lekplatser ackompanjeras av två saker. Jag önskar att jag kunde vara mer positiv, men det kan jag inte. De två sakerna är en sur, lite frän doft av kattbajs, och det andra är själva kattbajsen. Det är väl ganska mycket man får ha överseende med i dessa tider, men det finns vissa gränser.

”Hej, jag vill ha en katt. Har ni en sån där som man kan köpa mat till, klia bakom örat, men utan att ta hand om dess avföring?”

Det verkar som en i princip daglig önskan från mina medmänniskor. Det låter som om kattägare har en del tid över från att ta hand om sina självständiga husdjur, och det passar ju perfekt, för då kan de ju hjälpa till att ta bort kattbajskorvar mellan mina barns tår, och hålla mig för näsan så jag slipper andas frän doft. Kan de inte ha blöja, skriker jag högt. Och hela vägen hem från lekplatsen säger min snart tvååriga dotter: ”Katt blöja, katt blöja, katt blöja”.

Joel