Stockholms svartklädda massa ger mig andnöd

”Stockholm, Stockholm du svartklädda brud …” Om jag nu kunde skriva dikter, skulle jag börja så där. Stockholms människor klär och pryder sig i svart och annat mörkt. Jag häpnas, provoceras och slutar andas varje gång förortsbussarna öppnar sina dörrar för den svarta och mörka massan som pulsar genom snöslasket till tunnelbanan – utan att sprida ett uns av färg och liv.

När jag börjat andas igen, söker jag svar. Är det inte ljus och värme de flesta av oss påstår att de längtar efter under vinterns gråtrista grepp? Jag gissar på färgallergi, bli-tagen-för-homo-rädsla eller kanske farbror Jantes eftervärk. Konformismen lockar nog. Eller är svart bara snyggast?

I mina röda chinos och den urtvättade kollo-T-shirten i gult lever jag i uppror mot den mörka normen. Det är jag som slår ur underläge och undrar om de svartklädda får andnöd av mitt färgval likaså.

Givetvis får alla klä sig som de vill. Och i vilka färger som helst. Bakom min irritation och andlöshet döljer sig nog min hyperenorma längtan efter det mångfaldiga och färgglada. Färg står för något levande, i färger når vi ut till varandra. Tillsammans formar vi ”livets mosaik”. Var och en av oss bidrar till denna med sin unika kombination av färger.

Jag får nog förbli Stockholms ”svarta får” klädd i rött och gult – som en ödmjuk markör av hur vi kan berika våra liv för varandra.

Mosaiken