Tankar om välfärd på vägen till soptunnan

En äldre man stapplade fram med käpp i ena handen och en utbuktande soppåse svängande i den andra. Det blåste nordan och dansande snöflingor gjorde gångbanan halkig. Egentligen skulle han inte gå ut i ovädret, men den gräsliga soplukten tvingade ut honom på en kvällspromenad. Det var över 200 meter till soptunnan så det fanns tid att tänka.

Välfärd, tänkte han lite moloket. Som nyinflyttad för 40 år sedan hade han trivts i Tibbles stora HSB-område. Lägen­heterna var moderna, familjen behövde då inte frysa om vintern, dessutom fanns sopnedkast vid ytterdörren och gäster kunde parkera bilen utan kostnad. Nära till post och kommunal service. Barnen trivdes, ibland kom lilla sopbilen med skrattande gubbar in på gården för att hämta våra sopor och barnen fick samtidigt lite trafikkunskap.

Nu var han snart framme vid den moderna soptunnan för att offra sina sopor. Men det var inte enkelt, ett konststycke utan like. Hålla käppen mellan benen och sedan med frusna reumatiska fingrar låsa upp den självstängande luckan, hålla luckan öppen och sedan med högerhanden trycka ned soppåsen i tunnan. Moloken vände han hemåt till kalla lägenheten, tänkande på sopindustri, miljö och välfärd.

Lars-Erik