Utred ett svenskt medlemskap i Nato

Vid besöket av USA:s president, Obama, i Sverige ingick en middag tillsammans med de övriga nordiska nationernas ledare. De aviserade ämnen som skulle avhandlas under denna middag var bland annat frihandelsavtal mellan EU och USA och den globala klimatfrågan.

Enligt uppgifter skulle även ”försvars och säkerhetssamarbete” på en ”högre nivå” stå på president Obamas agenda. Av de sex EU-nationer som idag inte är Natomedlemmar deltog två nationer vid arbetsmiddagen – Sverige och Finland.

Det kan därför antas att de övriga tre nordiska länderna och tillika Natomdlemmarna redan befinner sig på en ”högre nivå” av försvars-och säkerhetssamarbete.

Den svenska försvarspolitiken bygger, sannolikt outtalat, på att Sverige i händelse av konflikt ska kunna förlita sig på att försvaret av Sverige sker i samverkan med andra demokratiska nationer.

Den ensidiga solidaritetsdeklaration som försvarspropositionen 2008/09 stöder är central i den svenska säkerhetspolitiken och där slås fast att Sverige både ska kunna ge och ta emot militär hjälp i händelse av konflikt. Detta förutsätter dock att det finns kapacitet därtill.

Är den deklarationen i realiteten realistisk och ett relevant alternativ till ett fullvärdigt medlemskap i den demokratiska försvarsalliansen Nato? I vilken grad det egentligen är möjligt för Sverige att förhålla sig alliansfri mellan demokrati och diktatur?

Ett medlemskap i Nato skulle innebära att Sverige kan verka inom ramen för ömsesidigt stöd mellan andra demokratiska nationer i händelse av konflikt eller i förebyggande syfte av sådan.

Det vore ett uppriktigare ställningstagande och en mer relevant position än nuvarande ensidiga solidaritetsförklaring, som avser EU samt Norge och Island. Medlemskap i Nato innebär reell delaktighet och inflytande i alliansen till skillnad från engagemang i Partnerskap för fred.

Att initiera en utredning om förutsättningarna för svenskt medlemskap i Nato borde vara angeläget.

Mikael Eskman

S:t Göransmoderaterna