Vad är det egentligen barnen fikar efter?

Familjers uppförande på kaféer har förts upp på tapeten. Många olika synpunkter har förts fram, och en del av det som hävdats gäller självklart icke acceptabla beteenden, som till exempel hur föräldrar beter sig vid sanitetsbestyr.

Om man vill gå och fika med sina barn, hur går tankegångarna då? Jag kan gå vartsomhelst, så får det bli hur det blir. Eller: Vilka möjligheter finns att parkera barnvagn? Finns skötrum? Finns det utrymme och möjlighet för barnen att röra sig? Samt säkerligen en hel rad andra frågor man kan ställa sig inför kafébesök med barn.

En annan faktor som ofta är rådande i den här typen av debatter är dubbelmoral. Många ondgör sig över att barn springer runt, är allmänt stökiga och oregerliga. Men hur ser det ut på en ordinär finlandskryssning? Vilka är det där som springer runt och är allmänt oregerliga? Inte är det barnen.

De står ofta storögt och ser på hur konstigt de vuxna beter sig. Och hur ser det ut på krogen i helgerna? Där råder mestadels en inte särskilt fridfull atmosfär, för att utrycka det beskedligt.

Jag är ingen psykolog, långt därifrån. Däremot har jag under en lång följd av år arbetat med barn, och vet en del om hur de kan bete sig i vissa sammanhang. Om föräldrar tar med sig sina barn på kafé, och sedan sitter och pratar med sina vänner, eller är upptagna med sin telefon största delen av tiden, hur känner sig barnen då? Vad kan man tänka sig att barnen gör?

Risken är mycket stor att de hittar på saker för att få uppmärksamhet.

”Hallå, jag är här, bry er om mig!” Frågan blir: var ligger problemet?

Bo Flodin

Innan fikande föräldrar slår sig ner med sin bakelse finns det en del frågor de bör ställa sig. Det menar insändarskribenten, som undrar om det egentligen är barnen som är problemet.

Om föräldrar tar med sig sina barn på kafé, och sedan sitter och pratar med sina vänner, eller är upptagna med sin telefon största delen av tiden, hur känner sig barnen då?