Vårt jobb borde räknas som samhällstjänst

Jag jobbar inom hemtjänsten och skrev i november en insändare om en p-bot som jag fått när jag var på ett akut besök hos en kund. I inlägget vände jag mig till politikerna och påpekade att vi måste kunna komma till kunderna utan att leta parkeringsplatser och betala för dem, liksom sjuksköterskorna och poliserna gör. Nu har jag fått svar.

”När det gäller din parkeringsanmärkning så finns det inget vi kan göra, då jag tolkar det som du parkerat där det är parkeringsförbud. Sjuksköterskor och ansvariga politiker får inte parkera hur de vill, de enda som får bryta mot parkeringsregleringen är de som kör under blåljusutryckning”.

Till svar vill jag säga att jag ­aldrig har uttryckt önskan att parkera hur jag vill. Jag har sett tillstånd från myndigheter som ger personer som jobbar i samhällstjänst möjlighet att parkera där det inte är stoppförbud.

Av någon anledning betraktas inte vårt arbete som samhällstjänst. Vem har bestämt det? Tänk på att vi arbetar då alla andra kan stanna hemma. I snöstorm, på dåliga vägar, under julafton och alla andra dagar hela året. Jag har räddat några liv genom att kunna komma snabbt efter larmet och hunnit ta dit ambulansen.

Vi har larmansvar vilket innebär att vi ska komma till larmande kund inom en halvtimme. Men då ska du leta efter parkeringsplatsen och betala innan du skyndar till behövande! Det är ju rena rama hånet att betala för att utföra tjänster åt andra och slutligen kommunen.

Som en sista droppe meddelar Sollentunahem att de ska vara restriktiva och bara tillhandahålla parkeringstillstånd till sina egna entreprenörer. Övriga hänvisas till p-biljett eller p-skiva.

Irina Eleryd