Vi slapp krigets bomber men inte rivningsvågen

Stockholm är inte sig likt. På 1950-, 60- och 70-talen försvann många gamla vackra byggnader för att ge plats åt ny modern arkitektur.arkivbild
Stockholm är inte sig likt. På 1950-, 60- och 70-talen försvann många gamla vackra byggnader för att ge plats åt ny modern arkitektur.arkivbild

Häromdagen sändes åter Anders Wahlgrens dokumentär Staden i mitt hjärta, om slakten av vår huvudstad. Precis som när jag såg den för 20 år sedan, kände jag nu svår förtvivlan av att se hur vår vackra huvudstad förstördes till oigenkännlighet. Mer än 700 byggnader förintades under rivningsvansinnet på 1950, 60- och 70-talen.

Många turister tror att även vårt land drabbades av andra världskriget – Stockholm är trots allt den stad i Europa som förändrats mest utan att ha blivit bombad. Samtidigt som man på kontinenten byggde upp de sönderbombade städerna, förstördes nästan alla städer i vårt land.

Det är för mig obegripligt hur denna galenskap kunde genomföras. Hur hela Klara, och åtskilliga fina gamla byggnader även i resten av Stockholm kunde demoleras. Det var inte fallfärdiga ruckel som man ”behövde” riva. Nej, det var till stor del vackra byggnader från 1600–1800-talet i gott skick.

Klara var en levande stadsdel med hotell, ölkaféer, teatrar, biografer, butiker och bostäder överallt. Numera är det en kall, hård, stadsdel med mängder av affärer och kontor, men med få bostäder.

Hur kunde man riva alla dessa ovärderliga historiska byggnader? Ett exempel är ett 1600-talspalats i originalskick på Regeringsgatan 30 som jämnades med marken så sent som 1971, samma år som Hamburger Börs från 1739.

Invånarna i Klara tvångsförflyttades till bland annat Hässelby och andra nybyggda förorter. En stor del av Stockholms historia har gått förlorad. För all framtid tvingas vi leva i en sargad huvudstad som präglas av brutalismarkitektur – fula modernistiska byggnader av glas, stål och betong. Hur kunde det ske, och hur kan rivningshysterin få fortsätta än i dag?