Min lokala hjälte

Vi stundtals enögda och döva cyklister

Detta inlägg handlar om oss, stundtals enögda och i många fall inte hörande cyklister. Det sistnämnda på grund av de hörlurar som dinglar ner från våra öron.

Ibland har vi svårt att ange om vi svänger åt höger eller vänster. Vi bara svänger och utgår ifrån att alla andra ska vika undan för oss. Ibland låtsas vi att Götgatan blir en del av någon etapp på ett känt elitlopp i Frankrike. Då gasar vi på i vår cykeldräkt med teamlogga och försöker vara först vid nästa stoppljus – om vi ens hinner uppfatta att det var rött.

Gående blir för oss som stolpar som ska rundas utan att sänka på farten. Och eftersom många av oss inte längre hör i trafiken störs vi inte heller av andras vädjanden att bli tagna hänsyn till.

Inte många av oss orkar vänta längre. Onödiga uppehåll undviks. En barnvagn på övergångsstället – vi hinner före. Tvärbanan på ingång – vi hinner före. Bussen lämnar sin hållplats – även här hinner vi före. Vi tror oss ofta hinna före. Att stanna och vänta in någon eller något finns inte på mångas kartor.

Ibland hoppar vi cykloper av från cykeln och leder den. Då blir vi till gående och kommer runt flera trafikregler. Sen hoppar vi på den igen och vunnit ännu en seger – allt för att ännu snabbare komma fram eller i vissa fall optimera vårt träningspass.

Alltså: Än så länge ser vi – om än bara enögd – medan hörseln har stängts av hos många av oss cyklister. Jag skulle dock hellre se och delta i en trafikvärld där vi samarbetar kring de ytor som finns. Där vi håller oss till de givna överenskommelserna – inte av någon överdriven laglydnad utan av en önskan att bidra till allas säkerhet.

Mosaiken

I stället för att hela tiden köra så snabbt som möjligt borde alla ta ansvar för varandras säkerhet, anser skribenten.foto: mostphotos

En barnvagn på övergångsstället – vi hinner före. Tvärbanan på ingång – vi hinner före.