Jag är fem år gammal och går på förskolan, och om ett år börjar jag i skolan. Jag älskar livet på min förskola. Varje dag får jag lära mig nya spännande saker, utforska och skapa. Jag har fröknar som hjälper, tröstar, får mig att förstå och får mig att känna mig trygg. Men framför allt har jag mina kompisar där.
Förskolan är hela mitt liv. Vi pratar mycket om att börja i skolan. Jag tycker att det ska bli kul, jag är förväntansfull men också lite nervös. Innerst inne vet jag att det kommer bli bra för det har mina fröknar sagt, och jag vet att jag inte är ensam för jag har mina kompisar som börjar med mig.
Men när jag en morgon kommer till förskolan är varken mina kompisar eller mina fröknar där. Det är nya barn och nya vuxna som jag aldrig har träffat förut. Jag hör mamma och pappa prata med en av de nya vuxna om något de kallar för, för liten barngrupp, budget och ekonomi.
Inget är som förut. Jag står där i hallen med min ryggsäck och mina skor som jag kan ta på själv nu, men just i dag vill jag bara att någon ska hjälpa mig. Jag tittar runt efter ett bekant ansikte, någon som kan säga mitt namn med den där rösten som låter hemma. Men ingen gör det. Den pirriga känslan inför att börja skolan med mina kompisar har försvunnit. Nu känns det som om någon dragit undan golvet jag stod på. Jag är fem år och jag förstår inte vad liten barngrupp, budget eller ekonomi betyder. Men jag vet hur det känns när allt tryggt tas ifrån en.
Jag vet hur det känns att bli lämnad kvar i något som inte längre känns som mitt.
Och ingen frågade mig.