För snart tre år sedan flyttade vi till vår nuvarande lägenhet. Jag skrev om det då, om vår märkliga garderob där hela golvet består av en trappa som leder precis ingenstans. Och där man hör italienska från grannpizzerians källare. Jag skrev om den kvällen då jag för första gången kände att jag var hemma. Jag låg i barnens rum och nattade. Höll minstingens hand i min. Det var juni och utanför lät sommarstockholm. Allra mest lät en koltrast, vars ljuvligt liksom piruettiga sång studsade mellan gårdshusen. Senare förstod jag att den bodde på vår innergård, eller i alla fall i närheten.
Jag minns den där lyckliga stunden mitt i kaoset. Det var numer krig i Europa, bostadsmarknaden föll och allt kändes svårt. Men i den stunden kändes allt ändå så fint.
Nu drar människor i konsumtionsbromsen
Tre år senare är det fortsatt turbulent på såväl Stockholms bostadsmarknad som i världen. När jag skriver det här har Stockholmsbörsen just reagerat på Trumps tullar och därmed rasat. Människor drar i konsumtionsbromsen, säger experten.
Jag går ner till tvättstugan i den tidiga kvällen. Första varma kvällen på vad som känns som evigheter. Så ser jag den. Koltrasten. Med örat mot marken skuttar den fridfullt omkring och lyssnar efter ätbara saker i marken. Tittar länge på den och minns kvällen för tre år sedan. Lyckan. Den fridfulla stunden när barnens andningar övergår i taktfasta sömnandetag.
Allra mest lät en koltrast, vars ljuvligt liksom piruettiga sång studsade mellan gårdshusen.
koltrasten kan bli 20 år, läser jag. Och om jag förstått saken rätt letar de sig gärna tillbaka till sina revir, år efter år. De hittar hem. Väljer sin plats. Så som vi människor också gör.
Tunnelbana och maskar
Den kunde valt ett annat revir, men det blev här. I Stockholm. Och med örat mot marken hör den kanske inte bara maskar, utan även ett och annat skvaller. En tunnelbanas dova ljud när vagnarna rullar genom tunnlarna.
Precis det jag hör när jag lägger örat mot marken. I mitt Stockholm.
Vad hör du?