En gång hittade jag ett usb-minne på perrongen i Slussen. Det låg upplagt under trappräcket, väl synligt. Jag fick inte känslan av att det hade tappats och lagts upp av någon annan, utan det kändes placerat där av en mening. För att någon skulle hitta det.

Jag fick en enorm lust att ta det. Vad som helst skulle kunna finnas där på. Kärleksbrev, en skattkarta, inloggningskoder till ett Bitcoin-konto upprättat 2010. Namnet på Olof Palmes mördare.

Kunde gett mig fängelse

Under den sex minuter långa väntetiden på tåget snurrade tankarna. Vad som helst betyder ju faktiskt vad som helst. Ett virus eller material som, uppladdat på min dator, hade kunnat ge mig flera års fängelse.

Det slutade med att jag inte tog usb-minnet. Och inte en enda gång har jag passerat Slussen utan att tänka på det.

Det är så lätt att ångra saker man inte gjort. Fantasin har en dålig vana av att dessutom skapa bästa möjliga utfall. Personen jag inte gick på dejt med för åtta år sedan var faktiskt mångmiljardär som han sa och om jag blivit hjärnforskare hade jag varit Nobelpristagare vid det här laget.

Hjälper inte att skälla ut i huvudet

Kruxet med ånger är dock att det inte leder någonvart. Plötsligt sitter jag där med en hel drös ”tänk om” utan en tanke på allt jag faktiskt inte ångrar, vilket är den stora majoriteten.

Nu försöker jag att inte skapa fler tillfällen jag i framtiden skulle kunna ångra i stället. Jag ställer mig upp för andra på tunnelbanan, stannar ute sent ibland trots att det är vardag och säger ifrån när någon behandlar mig illa. Det blir ju ingen skillnad av att jag bara skäller ut dem i mitt huvud.

Men ifall du som läser detta placerade ett usb-minne på Slussens tunnelbanestation för omkring tre, fyra år sedan får du gärna höra av dig. Vissa saker går helt enkelt inte att sluta ångra.