Det är vintervåren 2011–2012 och jag har blivit mamma för första gången. Jag står med min bebis i famnen och dansar vaggandes runt, runt, runt i cirklar. Vi står så fler timmar än jag kan hålla räkningen och jag lär mig utantill vilka golvplankor som inte knarrar.

Ur högtalaren spelas Utan dina andetag om och om igen, för jag kan inte ens gå utan hans luft i mina lungor.

Det är vintervåren 2025. Min förstfödde har fyllt 13 år och får äntligen gå på konsert. Först ut var Kite, följt av Thåström. Nu är det dags för Kent.

Slumpen låter oss bocka av flera av våra gemensamma favoriter det här året och för det är jag så jäkla tacksam.

Vi står i folkhavet och räknar ner tillsammans (nu är det bara 25 minuter kvar).

”Hoppas de spelar vår låt”, säger min stora lilla unge som på min senaste födelsedag sjöng och spelade den på gitarr för mig.

Hans bästa kompis står bredvid och vi håller tummarna så hårt för att just våra favoriter ska vara utvalda.

Så börjar det och en efter en kommer de. Låtarna. Vår låt. Min 13-åring och hans bästis håller om varandra, sjunger raderna till varandra. Jag och min 13-åring håller om varandra, sjunger raderna till varandra. ”Tänk att vi gör det här ihop”, säger han. Ja, tänk min älskling att alla timmar av vaggande skulle leda till det här.

Jag struntar i om ljudet är lite burkigt eller om den här återföreningen är lökig.

För just ikväll, när min son hoppar upp och ner i takt med publiken, får jag ge honom allting som han pekar på.

Veckans känsla

Lycklig. Tonåringar är bäst, ingen protest.