Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

På Tranholmen finns en hemlighet. Här ligger ­David at home – en fransk fine dining-restaurang väl värd ett besök.

Sedan tre år driver ­David Enmark krog i sitt eget kök.

På en parkering i Stocksund blir vi hämtade av David Enmark. Han går och drar en cykelkärra efter sig. Det är dags att handla på eftermiddagen, så han lämnar vagnen kvar. David Enmark är en av de mest speciella människor jag träffat på länge. Härlig och yvig.

På hans cv finns Grands Franska, Grands Veranda, Dykarbaren Sandhamn, Temple bar och Ulriksdals Wärdshus. Nu är han bara hemma.

Tranholmen ligger mellan Stocksund och Lidingö. I dag firar hans restaurang som han driver i sitt eget hem tre år. Per vecka snittar han 30–50 gäster.

Hur orkar han?

Vi traskar över den lilla tillfälliga gångbron, upp för ”mördarbacken” och vidare över ön. David hälsar på alla. Det är så det fungerar på Tranholmen, som i en isolerad minivärld där folk lever som om det vore landsbygden i Närke eller kanske Värmland, skillnaden är priset på husen.

Det finns en traktor på ön. För övrigt är det nästan helt tyst.

David bälgar i sig kaffe. Jag med. Fotograf Anna tar en leverpastejsmacka, hon får breda den själv.

– Jag älskar det här yrket, utbrister David och dricker mer kaffe.

Efter att ha snackat lite om var, när och hur det kommer sig att Boliden-grabben drog till storstan efter att först rest världen runt, är det dags att börja brassa käk.

Han är rätt frän den där David, slänger mycket med håret. Mer kaffe? Ur högtalarna skrölar senaste låtarna från årets ”Så mycket bättre”. Min hörselnedsättning tvingar honom att sänka. Jag skriker för mycket ”va?”. Anna skrattar. Det gör hon ofta.

I dag vill David göra torsk. ­Eller han vill egentligen göra kalvfilé med hemgjord ankleverterrine och en härlig risoni med färsk tryffel. Jag säger nej. Tänker att medelläsaren med stor sannolikhet inte är miljonär. Så det blir torskrygg, med en perfekt kokt mandelpotatis, brynt smör och räkor vända i pepparrot och dill. Det är jag som hackar dillen.

Det är kända namn som kommer hit, men David pratar aldrig om sina gäster. Jag förstår varför de väljer David at home. Man får vara lite hemlig, vara den man är och sitta vid en främlings köksbord och käka.

Jag känner mig dock aldrig riktigt som en främling. David är snäll. Han har koll på det där med service. Nästa dag ska 30 personer komma på middag.

Han bjuder på mer kaffe. Jag orkar inte dricka mer, men jag vill samtidigt inte lämna ön. Den påminner för mycket om min barndom. Vatten och ekar. På andra sidan vattnet skymtar gasklockorna. Kanske kan David öppna restaurang där? Till dess tänker jag på Tranholmen.