Ungdomar i kris får inte hjälp i tid

Unga mår allt sämre. Men många som söker hjälp får vänta i åratal eller hänvisas till frivilligorganisationer i Stockholm.

Nu kommer nödrop från flera av organisationerna som inte hinner med.

Medan självmorden bland vuxna nästan har halverats sedan 1980-talet, har de legat ganska konstant i gruppen 15–24 år. Tills i fjol.

Då tog 46 unga stockholmare sitt liv – fler än på en kvarts sekel.

Flera undersökningar pekar mot att unga mår allt sämre. I dag beror 38 procent av sjukskrivningarna bland unga på psykisk ohälsa. Var tionde tonåring söker hjälp inom psykiatrin.

Men att få hjälp tar ofta lång tid. I snitt närmare tre år från det att barnen först kom i kontakt med vården tills en utredning påbörjades, enligt en rapport som publicerades nyligen.

Det finns patientkategorier som landstinget inte tar något samlat ansvar för, som istället hänvisas till frivilligorganisationer.

– Landstingets kris- och traumacentrum tar emot endast upp till två år efter övergreppet. Men många av dem som kommer till oss har varit utsatta som barn, längre tillbaka i tiden, och är nu vuxna med stora behov av stöd och bearbetning. Om man tidigt fångar upp dem så kan de få fungerande liv och relationer, säger Julia Matthis, verksamhetsledare på Hopp Stockholm, som ger stöd till personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Nu byggs köerna upp även hos dem. 100 personer står i kö för terapi hos Hopp Stockholm. Kötiden är ett år.

– Man skickar patienter till oss med remiss, men man vill inte betala för det. Landstinget har gjort sig beroende av oss frivilligorganisationer. Vi kompletterar inte utan går in och ersätter den vård som landstinget rimligen borde ge, säger hon.

Samma bild ger Jonas Rydberg, socialchef på Stadsmissionen, som årligen bekostar terapi för 50 miljoner kronor med gåvor.

– Unga människors terapi borde vara offentligfinansierad, sedan utför vi gärna det, men samhället ska betala, säger han.

Helene Öberg (MP) oppositionslandstingsråd tycker att det är tydligt att landstinget inte tar sitt ansvar och brister i kompetens.

– Vissa saker gör de här organisationerna bättre, till exempel stödgrupper, och det ska de få fortsätta med, och få finansiering för det. Men vi måste ju ha kompetens för att behandla trauma i egen regi, säger hon.