ANNONS

Hökis är inte alls hippt

Finbar Krook Rosato, Aiko Kubo och Stephanie Wiegner.
Finbar Krook Rosato, Aiko Kubo och Stephanie Wiegner.
Somliga hävdar att ­Hökarängen blivit hippt – med konstgallerier, cevicheria och second hand-butik.

Minst sagt överdrivet, tycker gänget bakom boken ”Please don’t make Hökarängen cooler”.
ANNONS

Arne har bott i Hökarängen sedan 1948. Han byggde sitt eget lilla hus och försörjde familjen som busschaufför och trafikmästare vid SL. Nu är han ensam men har fortfarande kvar den mjölkkanna som hans fru hämtade mjölk i från en butik på Kontoristvägen.

Anja flyttade till Cigarrvägen 1973, lycklig över att få en lägenhet med ordentlig värme. Sina kläder tvättade hon i allmännyttans tvätteri, där Konsthall C nu ligger, och hon minns ännu hur skvallrig tvätteripersonalen var.

Marthina kom till Stockholm för ett år sedan och går i en musik­skola. Hon är jätteglad över att få bo hemma hos en klasskompis i Hökarängen och tycker om känslan av en ”liten by” där man hejar på personalen i Ica.

Arne, Anja och Marthina är tre av de många Hökarängsbor som berättar om sina liv i den nyutgivna konstprojektboken ”Please don’t make Hökarängen cooler”, full av foton och intervjuer.

– Vi gick helt enkelt runt och började prata med folk vi stötte på. De flesta var väldigt öppna och glada för att få dela med sig av sina liv, säger fotografen Stephanie Wiegner.

Hon, konstnären Aiko Kubo och projektledaren Finbar Krook Rosato är alla uppvuxna i andra länder – Stephanie i Tyskland, Aiko i Japan och Finbar på Nordirland – och har funderat mycket på vad ett hem egentligen är. Det blev utgångspunkten för deras konstnärliga projekt om Hökarängen, som utöver boken har mynnat ut i workshops och en konstutställning.

Basen har varit Atelier 123, ett projektrum för konst och pedagogik som Finbar Krook Rosato driver med sin sambo Maria Andersson, på Piprensarvägen 8.

– Vi startade Atelier 123 just för att vi ville känna oss ännu mer hemma här. Vi vill att det ska vara ett ställe som välkomnar alla och bidrar till hemkänslan. Därför gillade jag genast Aikos idé om att utforska Hökarängen utifrån begreppet hem, berättar han.

Förra vårvintern gick Stephanie Wiegner och Aiko Kubo runt och tog kontakt med människor. De gjorde krogrundor med festprissar och blev bjudna på allt från senegalesiskt te till hemgjord äppelmust hos gästfria invånare. Somliga öppnade sig mycket, andra gav korta glimtar av sina liv.

ANNONS

– Och de var väldigt olika. Vi upptäckte verkligen att det finns många olika sätt att leva på i Hökarängen, säger Aiko Kubo.

Visst har Hökarängen förändrats på senare år. Bostäder har rustats, centrumet fått ett ansiktslyft, gallerier öppnats och unga, välutbildade personer med småbarn flyttat in där pensionärer förut bodde.

Men Hökarängen kommer aldrig att bli det hippa ställe en del medier försöker utmåla det som, betonar trion. Och det tycker de inte heller är eftersträvansvärt.

– Hökarängen ett väldigt trevligt ställe att bo på. Det är grönt, lägenheterna fina och den sociala blandningen på folk är stor. Det är därför människor trivs här, säger Finbar Krook Rosato.

Fakta

Boken ges ut av Atelier 123

Foto- och intervjuboken ”Please don’t make Hökarängen cooler” ges ut av Atelier 123 på Piprensarvägen 8 i Hökar­ängen, där den också säljs.

Den är gjord av Hökarängsbon Finbar Krook Rosato (projekt­ledare) samt Bagarmossenborna Stephanie Wiegner (foto) och Aiko Kubo (intervjuer och projektkoncept).

ANNONS