Jason är inte längre rotlös

Jason ”Timbuktu” Diakité släpper nya självbiografin En droppe midnatt.
Jason ”Timbuktu” Diakité har ägnat 21 månader åt den nysläppta självbiografin En droppe midnatt. ”Det känns stort. Det här är det största konkreta icke rapmässiga som jag lyckats åstadkomma. Det är jag väldigt glad över.
Förra året var det första året sedan 1990 som Jason Diakité inte skrev en enda låt, men snart ska han in i studion igen och se om inspirationen fortfarande finns kvar.
Förra året var det första året sedan 1990 som Jason Diakité inte skrev en enda låt, men snart ska han in i studion igen och se om inspirationen fortfarande finns kvar.
Jason ”Timbuktu” Diakité fann en identitet i hiphopmusiken, men en känsla av att inte höra hemma fortsatte att gro i honom. 
I självbiografin En droppe midnatt­ gräver han i sin familjehistoria, från USA till Sverige, i jakten på sina rötter. 

Jason Diakité slår sig ner vid bordet på Miss Clara, stoppar in en snusprilla­ och häller upp en kopp kaffe. Några nummer längre bort på Sveavägen 116 gjorde han sin allra första Stockholms­spelning 1992.

– Fan vad ball att du säger det. Det var första gången jag var i Stockholm utan mina föräldrar. Jag var på en hiphopklubb och träffade andra rappare som var både äldre och duktigare än vad jag var, med snyggare kläder och bättre flow liksom. Det gjorde intryck på den unge pojken, säger han och skrattar.

Artisten Jason Michael Bosak Diakité, mer känd som Timbuktu är aktuell med en självbiografi. Numera bor han i New York men är född i Lund. På bilden är han vid Sveavägen 116 där han 1992 hade sin första spelning i Stockholm. Foto: Anna Z Ek

Numera bor Jason Diakité i New York och när han är i Stockholm håller han mest till på Söder. Vi drog med honom till Sveavägen 116 där han gjorde sitt allra första Stockholmsframträdande 1992.

På den tiden rappade han på engelska, men det var när han skiftade till svenska som det riktiga genomslaget kom.

– När jag hörde Petters första tolva­ och Mikrofonkåt för första gången tänkte jag, fan det här vill jag också ­göra. Man kan ju rappa på svenska och det låter riktigt, riktigt fett.

Jason Diakité var nio år gammal när han för första gången hörde en riktig raplåt, hans pappa hade varit i New York och köpt med sig en vinylskiva med Melle Mel hem till Lund.

Rapraderna fångade hans intresse, men det var först i tonåren som han förälskade sig i hiphopmusiken. För Jason Diakité blev den något att identifiera sig med även om känslan av att inte passa in, som funnits med honom sedan barnsben, hängde kvar.

– Det var en märklig känsla som började gro inom mig från att jag var liten. Jag såg inte ut som min mamma och inte­ heller som min pappa, så vem tillhör jag? Vilket är mitt folk?

Jason Diakité håller upp sin vänstra hand, den med den vita pigmentfläcken.

– Jag kommer ihåg hur jag tittade på den här fläcken på min hand och försökte tänka bort all annan färg på handen.

Få stenkoll på helgen: Prenumerera på Mitt i Stockholms och Allt om Stockholms gemensamma nyhetsbrev Fredagspepp!

Fakta

Viktiga årtal i karriären

1975: Jason Diakité föds i Lund den 11 januari. ”Det var en trygg, liten idyllisk stad, med ett ­universitet, många band och folk som höll på med musik. Det var jäkligt kul att växa upp där.”

1984: Jason hör för  första gången en riktig raplåt: ”Min pappa kom hem från New York och hade köpt en hiphoptolva. Fan vad coolt tänkte jag.” Några år senare, som 14-åring, börjar han själv rappa.

1992: Uppträdde för första gången på en scen i Stockholm när han gästade klubben Club 116 på Sveavägen 116. ”Det gjorde intryck på den unge pojken.”

1995: Hans allra första singel ­Lifestress producerad av Falcon och DJ Sleepy. På den tiden ­rappade han på engelska.

1998: Samlingsskivan Sidewalk Headliners – A Compilation Of Sweden’s Finest Hiphop vol  1­ släpps. Första spåret på samlingen är Timbuktus låt The Burner.

Läs om åren 2000-2016 längre ner. 

 

Även om han i dag oftast känner sig hemma i Sverige finns det vissa stunder då känslan av hemlöshet glimmat till lite extra. Som för fyra år sedan när Jason Diakité befann sig i riksdagen för att ta emot 5i12-rörelsens pris för antirasism.

– Det är kanske det ögonblicket då jag känt mig minst hemma i mitt eget hemland. Det blev så himla tydligt att jag stod där och bad om att få bli sedd som svensk på ett sätt som både upprörde och rörde folk.

Det var en av anledningarna till att Jason Diakité till slut började gräva i sin familjehistoria. I självbiografin En droppe midnatt följer han sin släkt från slaveriets USA till folkhemmets Sverige och sätter ord på hur det har varit att känna sig som en gäst i någon annans hem.

Ordet rotlöshet som Jason Diakité tidigare har använt känns inte längre rätt, menar han, nu när det blivit tydligt att han har så många rötter.

– Jag är ju medborgare i både Sverige­ och USA men det var väldigt nyligen i mitt liv jag kom på att jag inte behöver se mig som hälftenhälften, utan jag kan se mig som både och. Ord är viktiga. Det gjorde att jag såg på mig själv med lite nya ögon, säger han.

Jason Diakité jämför skrivandet av biografin med att ställa i ordning sitt vindsförråd, titta igenom en massa gamla lådor, damma av grejer och se vad de påminner en om, fast inuti sig själv.

– Det har varit en slingrig väg för mig att få ihop vem jag är och jag kommer väl kanske aldrig bli klar med det, men det här var ett steg i att landa ännu mer i mig själv på något sätt.

Jason ”Timbuktu” Diakité släpper nya självbiografin En droppe midnatt.

I självbiografin söker Jason Diakité efter sina rötter. I samband med det gjorde han för drygt ett år sedan en resa till USA och South Carolina för att träffa sina släktingar.


Fler viktiga årtal i karriären.

2000: Debutalbumet T2: Kontrakultur, släpps. Dubbel-cd:n bestod av en skiva på svenska en på engelska. ”När jag hörde Petter tänkte jag ’Man kan ju rappa på svenska och det låter riktigt, riktigt fett’.”

2002-2012: Hans andra studio­album Wått’s dö madderfakking diil? släpps 2002 och han kammar hem sin första grammis. Åren som följer levererar han The botten is nådd, Alla vill till himmelen, Oberoendeframkallende, En high 5 & 1 falafel och Full ära. Han släpper också tre album med gruppen Helt Off.

2013: Tilldelas 5i12-rörelsens pris mot främlingsfientlighet och rasism med motiveringen ”Han har visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor.”

2014:  I januari kom det senaste studio­albumet För livet till döden.

2016: Den självbiografiska boken En droppe midnatt släpps. ”Det är både kul och spännande och lite nervöst.”