Kiosken som blev en terapisal

För Micky, Rocco, Josef och Kjell har mötena blivit ett måste.
För Micky, Rocco, Josef och Kjell har mötena blivit ett måste.
Josef Yousef – "Vasastans psykolog".
Josef Yousef – "Vasastans psykolog".
På Odengatan 83 ligger Vasastans minsta terapisal.
I chokladkiosken Adam & Oden konfektyr träffas Vasastans pensionärer för att prata om livet, döden och politiken – sju dagar i veckan.
– Vi är som en udda liten familj, säger Rocco Franzé, 78.

Det finns ingen butiksägare som Josef Yousef. Hans humör och sociala sätt har till och med blivit något av en snackis i kvarteret kring Odenplan. Vissa älskar det, andra undviker kiosken på Odengatan för att slippa hamna i  timlånga argumentationer om politik eller historia.

”Jag vill bara köpa cigaretter, inte prata i en halvtimme”, skriver en kund på en sajt som recenserar butiker i Stockholm.

Träffats i 15 år

Hans karaktäristiska stil har lockat en specifik typ av gäster, av det pratglada slaget. De senaste åren har kiosken förvandlats till ett dagligt tillhåll för en klick pensionärer från kvarteren kring Odenplan.

Träffarna har pågått i snart 15 år och har börjat på samma sätt för de flesta – med en chokladbit och ett samtal med Josef. Om döden, livet eller vädret, ämnet spelar mindre roll. Här är det själva samtalet som är poängen.

– Vi pratar om statsministern, andra världskriget eller sorger i privatlivet – allt. Det finns ingenting vi inte kan prata om, säger Josef Yousef.

Ibland hettar det till. ”Men vi har aldrig blivit ovänner”, säger Rocco Franzé, 78.

Vännerna har gått bort

Vi ses i kontoret, eller VIP-rummet som det också kallas. Rummet som ligger bakom kassan är mindre än ett genomsnittligt sovrum och inrett med papplådor och godisförpackningar från golv till tak. I ”köket” finns en mikrovågsugn och ett handfat, fem stolar och ett litet fyrkantigt bord.

Josef häller upp kaffe iklädd ett svart förkläde och levererar småkakor i servetter.

– Förra gången blev kaffet för svagt, och alldeles kallt. Är det kallt?

Mellan två trähyllor hänger en klockan som anger dagens ”schema”. Rocco kommer runt klockan 10.15, Kjell ramlar in några minuter senare. Så har det varit så länge de kan minnas.

Besöken har blivit ett sätt för vännerna att hålla koll på varandras hälsa. När någon slutar komma vet de att något är fel.

– Om man sjuk kommer de andra förbi med en tidning och lite choklad. Vi håller koll på varandra, säger Kjell Floding, 73.

På ”schemat” står namnen på nya – och bortgångna – vänner. Foto: Stefan Källstigen.

På senare år har klockan börjat fungera som en minnesruna. Här står namnen på vännerna som gått bort – och på de som inte längre orkar komma.

– Det här är slutstationen, säger Rocco Franzé, 78 och skrattar.

När man är över 70 får man inte vara rädd för galghumor.

Foto: Stefan Källstigen.

”Det här eller kyrkan”

Lasse Lundin är en av de nyinvigda och yngst i gänget. Han kom till kiosken för några år sedan för att köpa tidningen och fångades av stämningen. Nu har besöken i kiosken blivit en vana.

– Jag märkte ganska snart att det inte var en vanlig kiosk där man betalar och säger hej då. Det finns en stämning som gör att man känner sig välkommen. Nu går jag omvägar för att komma hit, säger han.

På Adam & Oden Frukt & Konfektyr på Odengatan 83 är fikat alltid gratis. Foto: Stefan Källstigen.

De är överens – om det inte var för Josefs gästvänlighet hade de aldrig blivit vänner.

– Josef är Vasastans psykolog. Ibland kan han stå och prata i två timmar med en kund utan att få något sålt. Ingen har så mycket tid som Josef, säger Micky Wirk, 70.

– Förr fanns ölkaféerna, men nu finns inget av det kvar för oss äldre. Nu har det nästan blivit ett måste att komma hit. Det är det här eller kyrkan, säger Kjell Floding.

”Som en familj”

Jag undrar varför de fortsätter ses i Josefs butik – och inte på ett kafé eller en restaurang. För Rocco Franzé handlar det om tradition.

– Så här är det i hela Sydeuropa. Man går till skräddaren eller barberaren och där finns det alltid någon att snacka med. I Sverige har det försvunnit. Hit kan vi komma och prata om allting. Vi har blivit som en udda liten familj.

”Vi är mer än vänner. Som en udda liten familj”, säger Rocco Franzé, 78. Foto: Stefan Källstigen.