Åke låter inte proggen dö

Gudibrallan fångade under en konsert i Gävle 1972.
Gudibrallan fångade under en konsert i Gävle 1972.
Åke Eriksson i dag.
Åke Eriksson i dag.
Proggen, 70-talets vänsterpolitiska och nyskapande musikrörelse, dog aldrig. Eldsjälar som Åke Eriksson låter musiken leva vidare.

– Men folk har dött ut och i dag består nästan alla proggband av samma personer, säger han.

1970-talets Klara Norra kyrkogata i centrala Stockholm kantades av nedgångna fasader. I var och varannan port fanns en porrklubb eller porrbutik. Kunder iklädda solglasögon, hatt och uppfällda kragar gled som skugglika varelser längs gatan.

Men där fanns också motkrafter. Frikyrkan Maranata ville rädda de förtappade själarna.

– Vi hade världens tur och fick en replokal här. I ena grannporten fanns en porrklubb, i den andra en frikyrka. Men man vande sig. Vi var bara glada att få en replokal så centralt, säger trumslagaren Åke Eriksson, som vid tiden spelade med Wasa Express.

70-talet var inte bara sexualliberalt. Det var också politiskt, med kraftig slagsida åt vänster. Den musikaliska proggrörelsen hade två grenar. Den ena politiskt renlärig. Kommersiell musik förkastades. Melodifestivalen var tabu, och att lyssna på Abba var otänkbart.

Men det fanns också en musikalisk avantgardisk gren. Där verkade Åke Eriksson, bland annat i bandet Egba.

Han minns en inställd spelning på Sprängkullen i Göteborg, ett allaktivitetshus med en scen för alternativ musik.

– Vi blev portade när det kom fram att Uffe Andersson, vår saxofonist, hade lirat på en ABBA-platta. Det var det fulaste som fanns.

Och själv bröt han också mot uppförandekoden – i smyg.

– Jag lyssnade bland annat på band som Kiss, men det berättade jag inte.

Med tiden försonades de två grenarna. Och till sist fick Åke ­Eriksson också spela med Gudibrallan.

– Och de var väldigt på när det gällde politik.

Men Åke och hans bandkollegor var tidvis kritiska mot några av de politiska banden.

– I början tyckte man att de spelade risigt – dem kunde man bara inte lira med.

Ett av proggerans flaggskepp var Gärdesfesten.

– Bakgrunden var att några hade sett filmen från Woodstockfestivalen 1969 i USA och ville göra något liknande.

Det ryktas att drogerna flödade fritt på Gärdet men det stämmer inte, om man ska tro Åke Eriksson.

– Visst förekom sådant, men inte mer än vad det gör i dag. Men en skillnad mot Woodstock var kanske att det var mycket politik. Alla de renläriga politiska banden var ju där.

I dag är han förvånad över hur primitivt allting var.

– När man ser gamla bilder ser scenen ut att vara utlagda plankor och några vanliga stereohögtalare fungerar som ljudanläggning, men så upplevde man inte det då.

Det fanns också orosmoment vid festerna.

– Man var lite rädd för raggarna på den tiden. De gillade inte proggare och kom och bråkade och kastade flaskor.

Proggens politiska och musikaliska grenar hölls samman av de gemensamma skivbolagen, med en uttalat icke kommersiell inriktning.

– Vi låg alla på Silence eller MNV.

Problem kunde uppstå när banden ville ha royalty för skivförsäljning eller andra typer av gager.

– Jag tror inte att någon fick en krona av skivbolagen. Man fick tjata och tjata. Man skulle vara lojal.

Betalt fick man däremot av de kommersiella bolagen.

– Men man var en svikare och gick över dit. Då fick man indraget kulturbidrag, säger Åke Eriksson.

Proggens kraft slocknade när punken slog igenom. Men nu dammar han och ett gäng musiker, som var med på 70-talet, av musiken på kommande festivalen Leve Proggen. Förutom nostalgi utlovas allsång.

– Då kör vi ”Staten och Kapitalet”, ”Vem kan man lita på” och andra progglåtar som alla känner igen.

Wasa Express med Åke Eriksson överst i mitten.

Fakta

För brutal för dansbandsmusik

Namn: Åke Eriksson.

Ålder: 60.

Familj: Skild, fem barn.

Bor: Tyresö.

Yrke: Trumlärare och frilansmusiker. Spelar i tio band. Alla spelar lite grann, men inga har så många gig att det går att spela heltid med dem. Stilarna är allt utom klassisk musik.

Undviker: Coverband och dansbandsmusik. Jag är lite för brutal som trumslagare för dans.

Musikaliska förebilder: 60-talspop.

Fakta

Gemensam sång

Festival: Leve Proggen.

Plats: Huddinge Folkets hus.

Tid: Lördag 7 september klockan 18–24.

Band: Jan Hammarlund, Proggrock Allstars, Gudibrallan, Wasa Express, Nike & Röda orkestern.

Konferencier: Uffe Bejerstrand.

Allsång: Publik och musiker sjunger gemensamt progghittar som ”Staten och Kapitalet”, ”Vem kan man lita på” och ”Påtalåten”.