Min lokala hjälte

Anna diktar om undergången

Diktantologin där Anna Wiik medverkar bevaras för eftervärlden på Kungliga biblioteket.
Diktantologin där Anna Wiik medverkar bevaras för eftervärlden på Kungliga biblioteket.
Världens sista diktsamling har inspirerats av Mayafolkets myt om världens undergång.

En av de 169 författarna som medverkar är Sollentunapoeten Anna Wiik.

Tretton rader, en vändning efter den åttonde och ett mått av förvandling eller transformation.

Det var, i grova drag, reglerna när skrivarsajten Poeter.se i samarbete med Tolvnitton Förlag utlyste en tävling inför en ny diktantologi med titeln 13.0.0.0.0 Världens sista diktsamling. Inspirationen kommer från Mayafokets undergångsmyt. Ett exemplar av boken ska placeras i kulverten under Kungliga biblioteket.

Ett av de 169 (13×13) bidrag som kvalade in var Brytpunkt – en arla betraktelse ur en pendlares vardag – av Anna Wiik från Viby.

Hon började skriva för byrålådan vid tretton års ålder och 2003 upptäckte hon Poeter.se.

I dag har hon publicerat 1 200 alster på skrivarsajten som är Sveriges största.

– Det är ett bra forum för att komma i kontakt med andra som skriver och för att få respons på sina texter. Är man själv aktiv och kommenterar andra får man mycket tillbaka, berättar Anna. Till vardags arbetar hon som projektledare inom byggbranschen – ett ganska opoetiskt arbetsliv, men det har likväl inspirerat.

– Jag har skrivit några dikter om jobbet, om konstruktioner och installationer, och hur det låter som att en byggnad gråter när man river den.

Publiceringen i undergångsantologin är Annas andra. 2011 medverkade hon i antologin 181 dikter till Tomas Tranströmer (”Jag tror att han blev glad när han fick den”). Men att kunna försörja sig på poesin ter sig än så länge avlägset.

– Det är väldigt många som skriver poesi, men det säljer inte så bra. Det borde funka bättre i dag, när man har allt mindre tid. Då passar kortare texter perfekt, till exempel på pendeltåget.

Fakta

Brytpunkt av Anna Wiik

I lugnet före gryningen

låter människorna benen gå

längs vindpinade perronger

som om de ännu sov

och mot fullmånens skivor

i vattenpölarnas isspeglar

har löven fallit under natten

skatan ruggar sina fjädrar

så gnistrar det och sprakar till då ett tåg rusar fram

längs frostiga ledningar

skatan lyfter från sin kur

och människorna ser upp