Kalle Assbring vinnare av Fotobokspriset 2017

Kalle Assbring har lagt ner mycket arbete med den gripande fotoboken.
Kalle Assbring har lagt ner mycket arbete med den gripande fotoboken.
Kalle Assbring, tidigare Mitt i-medarbetare, reste till Eritrea för att få veta mer om vad som hänt hans far Göran Assbring, som dödades i ett bakhåll 1983.
Han fick veta att det fanns eritrianska barn som döpts till Yuran för att hedra hans pappa.
På onsdagskvällen tilldelades Kalle Assbring Svenska fotobokspriset 2017 för sin bok "Fadern, sonen och Göran".

– Det är stort att vinna fotobokspriset. Det betyder mycket, säger Hägerstensbon Kalle Assbring till Lokaltidningen Mitt i.
Vad tror du att din pappa hade sagt?
– Om han kunde se ner på mig från himlen? Jag tror att han hade blivit stolt. Jag tror att han förstått varför det här var viktigt för mig att göra. Men samtidigt hade han tänkt: ”Vad skönt att han får avsluta det här projektet nu”, säger han.

Det har snart gått 34 år sedan dokumentärfotografen Göran Assbring sa hej då till åttaårige Kalle.
Göran Assbring skulle göra sin femte resa till Eritrea och avsluta ett bokprojekt om situationen i landet.
Han kom aldrig tillbaka utan dödades i ett bakhåll under en resa med EPLF-gerillan. Det är inte klarlagt vem som stod bakom dådet.

Kalle Assbring, som nyfödd ned mamma Ingela och pappa Göran. Året är 1975.

För Kalle blev det början på ett tio år långt sorgearbete.
– Jag hann vara arg på honom också, varför reste han iväg? Jag förstod det inte då. Men det gör jag nu, säger Kalle Assbring.

Men han ville till Eritrea. Under gymnasiet hade han två mål: tjäna pengar och åka till Eritrea. Och 1996, när han var 21 år gammal, gjorde han och dåvarande flickvännen en resa dit på turistvisum.
– Det var en svindlande upplevelse, säger Kalle Assbring.
Det är under den resan han blir varse om vilken ställning hans pappa fått i landet – att han betraktas som en hjälte som dött i kampen för Eritreas befrielse. Kalle Assbring blir inbjuden till parlamentet och får träffa utrikesministern Petros Solomon, som träffade Göran Assbring dagarna innan mordet och var en av dem som fick ta hand om kroppen.

Kalle Assbring får också veta att det döpts barn i Görans namn, för att hedra hans minne. Han får träffa en av dem – tolvårige Yuran Bereket, en pojke som senare är nära att dö under en fasansfull flykt till Europa. Deras vägar möts flera gånger. Den numera vuxne mannen lever i dag som papperslös.

När Kalle Assbring kommer hem från sin första resa får han brev från Dawit Isaak, som poserar på en bild med två barn – tvillingarna Yuran och Bethlehem. Genom tidningsartiklar har Dawit Isaak fått veta att Kalle Assbring  varit i Eritrea, och vill ha kontakt. De båda får senare möjlighet att träffas på en krog 2001.
– Jag tänkte ”wow” det här kommer jag att minnas resten av mitt liv. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag spelat in hela mötet. Jag trodde att jag skulle få se mycket av honom, och höra om mer om hans historia, säger Kalle.

2009 gör Kalle Assbring åter en resa till Eritrea. Han har då utbildat sig till fotograf – ett yrke som han hade satt på en piedestal, men som han nu börjat känna sig hemma i. På sin resa träffar han ytterligare en handfull eritrianer som är döpta efter Göran Assbring, och det är deras historia som fotoboken kretsar kring.
Det politiska läget vävs in i berättelserna och den besvikelse som många känner över att befrielsekampen ledde till en diktarur.

Kalle Assbring påverkas mycket av de resor han gör och de människor han träffar. Det är tvära kast mellan tragiska händelser och lyckliga ögonblick – som när hans barn föds. Sonen heter såklart Göran i andranamn.

2014 kommer ett jobbigt besked. Kalle får reda på att han har en hjärntumör, och påbörjar en behandling.
Hur mår du i dag?
– Jag mår ganska bra ändå, även om strålningen gett biverkningar. Behandlingen går ju ut på att hålla tumören i schack, för den går inte att operera. Men jag jobbar deltid, känner att jag mår bra av det.

Vad vill du att boken ska ge läsarna?
– Jag vet inte om jag lyckats, men min ambition har varit att minska avståndet mellan Sverige och Eritrea. Att berätta att det finns personer med namn som klingar så svenskt som Göran, som Göran Persson, i Eritrea. Vi är alla en som det heter i ordspråket.