Äventyr utan skyddsnät

Med bara en skolkarta och Google earth planerade radarparet Erik och Mackan en farlig resa från Panama till Kap Horn.

– En chef för ett säkerhetsföretag sa att vi ­behövde minst två ­beväpnade vakter med oss på de platser som vi skulle besöka. Men då hade det ju inte ­varit något äventyr, säger Mackan.

De slin grande vägarna i Peru och Bolivia kantade av avgrundsdjupa stup kunde snabbt förvandlas till sjöar. Det var detta vägnät som Erik, Mackan och deras lilla produktionsteam färdades på – ofta på natten.

– Vi mötte lastbilar med släckt belysning, månljuset räckte för chaufförerna. Att de närmade sig visade de genom att tuta. Många av chaufförerna tuggade på kokablad, och vi såg en som smörjde in ansiktet med sprit för att hålla sig vaken.

De turades om att köra bilen, en hyrd Opel Commodore från tidigt 1980-tal utan säkerhetsbälten. Det var inget slagsmål om att köra.

– När man satte sig vid ratten för en nattkörning hörde man hur det pös till i baksätet. Det var de andra som öppnade ölflaskor och började dricka. Det kunde sluta med att man tvingades köra 18 timmar i sträck.

De hade egentligen bara två hållpunkter som skulle klaras av ­under resan. Det ena var att göra en egen version av ”Den vilda jakten på stenen”, en äventyrsfilm med Michael Douglas och Kathleen Turner från 1984.

– Det andra var att försöka hitta världens äldsta man som vi läst att han skulle finnas någonstans i Bolivia, säger Mackan.

När de visade sin packning för varandra i Panama ledde det till ett hysteriskt skratt.

Erik hade laddat upp med en stock snusdosor, och Mackan hade en mygghatt.

De hade ingen aning om vad som krävs för en tur i laglöst land i djungeln eller på Andernas syre­fattiga höjder.

– Vi hade knappt varit i Sydamerika tidigare och hade en kasse full av fördomar inför resan. Men det vi märkte var hur otroligt trevliga alla var, till och med de militärer och poliser som av olika skäl roade sig med att stoppa oss i timtal. Men vi skildes alltid som vänner, säger Erik.

Men kanske hade de också tur. Särskilt när de begav sig in i distrikt där knarktrafiken är som tätast från Sydamerika och norrut. Områden dit inga utomstående bör bege sig. Ett sådant var Darien, provinsen i Panama som gränsar till Colombia.

– En svensk hade försvunnit där tidigare, fick vi höra. Och vi måste ha tillstånd för att köra in där. Men militären var förbannad, ”varför ska ni åka dit”, frågade de.

Först när lokalbefolkningen i en by varnade dem för att fortsätta vände de.

– Ofta vid tv-inspelningar går kamerateamet före och filmar oss framifrån. Men den här gången ville vi gå först. Om någon skulle börja skjuta eller bli våldsam skulle vi få ta smällen, säger Mackan.

Jakten på världens äldste man, född 1890, gick på allt smalare vägar. De visade en bild på mannen som de skrivit ut från internet. Folk som såg bilden vinkade dem vidare.

– Till sist var det som att köra Kungsleden i fjällen. Och vår bil var ju en Opel från 80-talet, säger Erik.

En bil stannade och ur klev ett musikband. De lovade att köra före och visa vägen.

– Vi hade ingen aning om var vi var. Kanske skulle gubbarna i bilen framför stanna och skära av oss halsen?

Till slut möttes de av några flickor i femårsåldern som vinkade fram dem. Framme vid något som liknade en ­fäbodvall fanns mannen som uppgavs vara 124 år.

– Otroligt, han lever, tänkte vi och intervjuade honom i en timme. Sedan kom hans 80-årige son fram och upplyste oss: ­”Pappa är stendöv,”, säger Erik.

Vårt äventyr var äkta, och kan inte jämföras med det som Peter Jihde och hans Det största äventyret höll på med. De hade ju helikoptrar, lokala guider och ett jättestort basläger. Vi hade ingenting, påpekar Erik och Mackan.

Vi hade knappt varit i Sydamerika tidigare och hade en kasse full av för­domar inför resan.Erik