Bläcket gav en identitet

En grupp välbeställda besökare är åskådare när några sjömän får sina taueringar ombord på ett fartyg.
En grupp välbeställda besökare är åskådare när några sjömän får sina taueringar ombord på ett fartyg.
Tatuerarkalle, Carl Gustafsson, gör en tatuering. Arbetet skedde i hans ekiperingsbutik för sjömän.
Tatuerarkalle, Carl Gustafsson, gör en tatuering. Arbetet skedde i hans ekiperingsbutik för sjömän.
En fullriggare på bröstet är en klassisk sjömanstatuering.
En fullriggare på bröstet är en klassisk sjömanstatuering.
När en tonåring gick till sjöss skaffade han ofta en tatuering. Det var ett sätt att visa: Nu är jag sjöman. Men i andra ­delar av samhället sågs han som en avvikande, kanske kriminell person.

– Tatueringen var stigmatiserande, säger Mirja Arnshav.

När pop- och rockstjärnor började tatuera sig på 1970-talet följde fansen efter. Med tiden blev bilderna på kroppen folkliga och accepterade. Men tidigare var de sjömännens exklusiva signum. De förekom också bland kriminella. Tatueringarnas väg in i fängelserna kan också ha gått via sjömännen.

– Många hamnarbetare och anställda på fartygen hade en tuff social situation med tillfälliga kontrakt och osäkra inkomster. Missbruk förekom och en del av dem begick brott, säger Haningebon Mirja Arnshav, redaktör för aktuella boken Svenska sjömans­tatueringar (Medströms bokförlag), och anställd på sjöhistoriska museet.

I boken visas museets samling av tatueringsbilder.

Sjömännen uppfann inte tatueringarna. De upptäckte dem.

– Det skedde i slutet av 1700-talet vid dåtidens upptäcksresor när besättningarna kom i kontakt med andra kulturer, till exempel på Tahiti.

Under 1800-talet exploderade intresset. Och i början av 1900-talet var traditionen så stark att de flesta sjömän hade kroppssmyckningar. Men till skillnad från jungmän och hamnarbetare avstod befälen. Det fanns flera skäl till det. Kroppssmyckningarna ansågs både vara ohygieniska och signalera om osedligt leverne.

– Polisen hade register över tatuerade personer. Och man hade hjälp av befälen som förde sjömansbok över alla anställda. I den antecknades även deras eventuella tatueringar, Mirja Arnshav.

Med uppgifterna i sjömans­boken kunde man spåra sjöman som rymt och brutit sina anställningskontrakt.

– Sverige var ett låglöneland för sjöman, så det kunde löna sig att smita och söka jobb på fartyg från andra länder.

Under en kort tid i slutet av 1800-talet var det lite mode bland högre klasser att tatuera sig. Men när folkhemmet gjorde sitt intåg på 1920–1930-talet så var det helt ute.

– Då ansåg man att det bara var vildar som tatuerade sig, Mirja Arnshav.

Och den nya estetiken med funktionalismens intåg talade inte heller till de tatuerades fördel.

– Då skulle det vara plain – utan några utsmyckningar.

I dag är tatueringsstudior ett vanligt inslag i stadsbilden. Men i början av 1900-talet kunde kunderna behöva ta sig till Danmark.

– Hamnkvarteren i Köpenhamn var ett klassiskt ställe att tatuera sig på. I övrigt kunde sjömännen tatuera varandra med primitiva redskap där tatueringarna knackades in, ofta ombord på fartygen.

Men med tiden började tatueringsartister dyka upp. En sådan var Tatuerar-Kalle, född 1888. Han drog till sjöss som 15-åring, men i början av 1920-talet gick han iland, skaffade familj och en sjömansekipering i Göteborgs hamnkvarter. Tatuerar-Kalle hade lärt sig hantverket på norska valfångstfartyg. Han blev expert på norska flaggor och seglande skepp.

– Många sjömän gick dit och passade på att skaffa sig en tatuering när de köpte en sjömanssäck.

I dag har tatueringarnas symboliska betydelse för sjöfolk minskat.

– En del överdriver och blåser på som aldrig tidigare med taljor, fullriggare och sjöjungfrur, medan andra sjömän som jag intervjuat överväger att låta bli. De menar att tatueringar inte säger någonting längre.

I Sverige beräknas det i dag finnas en miljon tatueringar. Stockholm lär vara en av världens tatueringstätaste städer.

Utställningen Tro, hopp och kärlek visar Sjöhistoriska museets samling av tatueringsförlagor.

Fakta

Svenska flaggan reste sig

Sjömännens klassiska tatueringsmotiv är kvinnor, hjärtan och fjärilar.

”Den svenska flaggan reser sig i värmen”, sa man förr om de blågula tatueringarna. Den gula färgen reagerade och gjorde huden svullen i varmare klimat.

Källa:

Svenska Sjömanstatueringar