Cancern gav musiken liv

Cancern blev en vändpunkt för Susanne Ericsson. ”Man vet aldrig när allt tar slut. Därför måste man leva drömmen nu”.
Cancern blev en vändpunkt för Susanne Ericsson. ”Man vet aldrig när allt tar slut. Därför måste man leva drömmen nu”.
Med notblock och minisynth började Susanne skriva musik.
Med notblock och minisynth började Susanne skriva musik.
Mitt i livet fick Susanne Ericsson sitt cancerbesked. Samtidigt som hon planerade sin begravning började hon – paradoxalt nog – resan mot sina drömmars mål.

Nu släpper Susanne skivan ”It’s never too late”.

En junidag 2011 kände Susanne Ericsson en knöl i armhålan. Sommaren fylldes av undersökningar och återbesök. Men Susanne var lugn. Bröstcancer hade ju ingen i släkten haft.

Den 5 september, när hon skulle få veta, behövde läkaren ändå inte säga något. Susanne förstod, men ändå inte. Det kom gråt, sen förvirring, sen skratt och till sist landade allt i skuldkänslor. Får man ett sådant här straff så har man väl syndat rejält i livet, tänkte hon då.

Cancern i vänstra bröstet hade spridit sig till lymfkörtlarna. Susanne började planera sin begravning och skriva testamente. Hon var i ett slags vakuum av cellgifterna, hade ofta hög feber, blödande slemhinnor, ont ända in i skelettet.

Men vissa dagar mådde Susanne bättre. En av dessa dagar beslöt hon sig för att ta både livet och det hon alltid älskat, men inte vågat satsa på fullt ut, tillbaka.

Musiken.

Med notblock och minisynt i knät började hon skriva sina livs första låttexter.

– Musiken var läkande för mig. Den hjälpte mig att tänka på något annat än nästa spruta, nästa cellgiftsbehandling och i stället fokusera på något som har med min framtid att göra. Det var också otroligt skönt att sätta ord på hur jag kände och mådde.

I maj 2012 sjöng hon några av sina låtar på Nordiska Bröstcancerkonferensen inför 300 kvinnor.

– Jag har aldrig fått sådan respons. Folk vrålade och grät. Jag fattade inte förrän då att mina texter faktiskt kunde beröra så. Många sa att de kände igen sig.

Glädjen kom tillbaka – och så även skuldkänslorna: Har man en dödlig sjukdom ska man väl inte gå runt och känna levnadsglädje och kämparglöd, då ska man väl vara förtvivlad?

Men det är inte Susanne Ericssons grej. Kanske är det för att hon aldrig varit rädd för att dö, inte ens när hon var som sjukast.

Susanne har glada, nyfikna ögon ett bubblande skratt som fyller hela den 39 kvadratmeter stora ettan i Råsunda.

– Det är tufft ibland men jag är ofta glad. Jag har älskat musik sedan jag härmade opera i lekparken och nu – äntligen – har jag tagit steget fullt ut. Jag är i extas!

I oktober avslutades cancerbehandlingen. Susanne är inte medicinskt friskförklarad än, men det ser positivt ut. Hon säger att hon känner sig frisk, tacksam och lycklig. Skivan, som spelats in i Polar studios, är just slutmixad och hon längtar efter att skriva mer musik och turnera, kanske även i USA.

– Jag tror inte det hade blivit en skiva om jag inte blivit sjuk. Det blev en vändpunkt, man vet aldrig när allt tar slut. Därför måste man leva drömmen nu, It’s never too late.

Fakta

Jobbar som frilansande folkmusiker

Namn. Susanne Ericsson.

Ålder: 47.

Bor: Råsunda.

Familj: Singel.

Gör: Frilansande folkmusiker. Spelar fiol och sjunger.

Aktuell: Med skivan It’s never too late som släpps 25 mars. Vid förhandsköp på www.susanneericsson.se går tio procent till Rosa Bandet.

Skivsläppet firas med en releasefest på Big Ben den 25 mars.