Min lokala hjälte

Dans med risk för troschock

Luisa uppklädd till macha. I bakgrunden syns en macho dansa med en lättklädd cholita.
Luisa uppklädd till macha. I bakgrunden syns en macho dansa med en lättklädd cholita.
Det blir en och annan troschock. Men också leenden, färger, bjällror och hattar.

Botkyrkaföreningen Fuerza de los Andes ska arrangera Europas största tävling i bolivianska dansen Caporales.

Det är föreningen från Botkyrka som står bakom tävlingen i Eriksdalshallen under påskhelgen. Nu tränar de för fullt för att försvara sina SM-guld från i fjol. Föreningen beskriver dansen som sensuell.

– Hela dansen är egentligen flirtig. Killarna slänger sig ner och tjejerna tar upp sina kjolar, säger Kristine Nordström som är tränare och konferencier.

Dansen har sitt ursprung i slavsamhället i det koloniala Bolivia. Här finns bland annat männens och kvinnornas kraftfulla och akrobatiska rörelser i stilarna machos och machas och de lite mer skuttiga och vickande rörelserna i stilen cholita, där kvinnorna bär kjolar som får vanlig kortkort att framstå som långkjol i jämförelse.

Caporales ackompanjeras till festlig musik. Det kan vara karnevalliknande musik med bastrumma och trumpeter eller mer lätt flygande musik med andnisk flöjt.

Dräkterna bär på minnen från slavtiden. Bjällrorna på benen symboliserar och ska låta som ljudet från kedjade ben i gruvorna.

Caporales betyder förmän och var de män bland det förslavade folket som var utsedda av spanjorerna till att leda arbetet. Personen var uppsatt av spanjorerna och någon som många kvinnor kråmade sig för i jakten på ett drägligare liv.

– Cholitan ville att Caporalen skulle titta på henne. Därför är kjolarna korta och poängen är att man ser trosorna i dansen, förklarar Luisa Fernanda Burgoa-Narváez och skrattar.

Andra spår från slaveriet är piskan som vissa föreningar använder i sina uppträdanden, och visselpipan som ljuder ur högtalarna när Lokaltidningen Mitt i besöker träningen en kväll på Mångkulturellt centrum i Fittja.

Men över musiken står dansarnas leenden och alla glada tillrop från den omgivande publiken.

– Vi gör det här för att det är kul. Men det är också saknaden av Bolivia som för oss samman. Här talar vi spanska, äter boliviansk mat och går på fester, säger Luisa.