Dansbanornas guldålder

Musiken har tystnat, fötterna stannat av.

Men i fyra årtionden blomstrade dansbanorna i trakten.

En av dem som minns är Vallentunabon Kerstin Lindström.

Finaste klänningen var på. Kjolen var vid och axlarna bara i singoallablusen. Rougen satt på kinderna och med en sista titt i spegeln lämnade Kerstin Lindström och hennes två systrar huset i Viggeby i Orkesta församling.

Med pirriga kroppar trampade de iväg på sina cyklar mot Söderby hage. Där skulle det nämligen vara dans.

Kerstin Lindström var en av Vallentunas unga som på tidigt 1950-tal begav sig till dansbanorna för att roa sig om helgkvällarna. Dansbanetraditionen började redan på 1920-talet och inte förrän under 1950-talet sattes de sista klackarna i träet. Under dessa årtionden fanns det många dansbanor innanför vad som i dag räknas som Vallentunas gränser.

Störst och populärast av alla var Folkparken som låg vid dagens Vallentuna IP. Många storheter har stigit upp på scenen. Inte minst fick Monica Zetterlund ­Vallentunaborna att ta en svängom.

Men Kerstins favoritbana var Söderby hage. När hon cyklade uppför backen i vars slut banan låg, hörde hon musiken och människornas sorl.

– Jag minns den lite pirriga känslan när man kom. Jag hoppades alltid att jag skulle bli uppbjuden och få dansa, säger hon.

För att dansa behövdes en dansbiljett, som köptes av den uppbjudande mannen. Att en kvinna skulle ta initiativ till dans, var en omöjlighet. Så med bröstet fyllt av förväntan stod Kerstin och väntade tillsammans med sina kamrater nedanför träbanan. Spanade efter pojkar som kunde dansa.

– Det var det viktigaste, viktigare än utseendet. Det och att han var nykter, säger Kerstin.

För trots att det bara var varmkorv, Loranga och lotter som såldes i stånden jämte dansbanan, var det många som hade svårt att stå på benen. Brännvinet låg i tryggt förvar i pluntor i innerfickorna. Inte sällan blev det slagsmål. Framför allt om det kom besökare från utomsocknen.

– Kom man från Täby till dansen i Vallentuna åkte man på pisk, och tvärtom. Killarna blev förbannade om det kom andra som skulle dansa med deras tjejer, säger Gun Hillbo, föredetta bildarkivarie i Vallentuna.

Men klapprandet från hambodansande klackar skulle tystna. På 50-talet byttes cykeln ut mot bil och ungdomarna kunde ta sig långväga för att ha roligt. Stan konkurerade ut landet. Tv:n, tombolan.

– Dansbanorna var inte längre tillräckligt flådiga. Till slut bar de sig inte längre, säger Gun Hillbo.

Även om dansbanorna försvunnit, är de mycket levande i Kerstins minne. När klockan började närma sig midnatt den där kvällen på 40-talet, hoppade de tre systrarna återigen upp på cykeln. Med kliande myggbett på benen och skinnet kyligt av natten styrde de hemåt. Hade de tur cyklade varsin pojke vid deras sida.