De överlevde helvetet

”Man måste vara lite naiv världsförbättrare för att hålla på med det här”, säger fotografen Niclas Hammarström som tillsammans med kollegan Magnus Falkehed kidnappades och fängslades under en reportage­resa i Syrien.
”Man måste vara lite naiv världsförbättrare för att hålla på med det här”, säger fotografen Niclas Hammarström som tillsammans med kollegan Magnus Falkehed kidnappades och fängslades under en reportage­resa i Syrien.
Niclas Hammarström och Magnus Falkehed kidnappades och fängslades under en reportage­resa i Syrien.

Efter ett flyktförsök blev Niclas skjuten i benet och båda misshandlades svårt.

Nu har de skrivit en bok om tiden i fångenskap.

I november 2013 lämnade Niclas Hammarström hemmet på Djurö, Värmdö. Sa hejdå till barnen och till sin sambo Anna. Åkte mot ­Arlanda med kamerautrustning och lite kläder i packningen.

I Paris mötte han reportern Magnus Falkehed. Han är ursprungligen från Huddinge, men bor sedan flera år tillbaka i Frankrike. Tillsammans hade de ägnat månader åt att planera reportageresan till de sydvästra delarna av Syrien. Första anhalten var ­Libanon och med hjälp av en ­fixare och hennes pojkvän, som var del i ett rebellförband, tog de sig illegalt in i Syrien.

Där jobbade de ungefär enligt planen. Besökte utbombade städer­ och sjukhus, pratade med civilbefolkningen. Under arbetet riskerade de flera gånger sina liv – de blev bland annat beskjutna av ett stridsflygplan och av stridsvagnar.

Efter några dagar var det dags att återvända hem. Fixaren och hennes pojkvän körde dem mot Libanon när de blev stoppade av beväpnade män och förda till en källare.

Sedan väntade sex veckors ­helvete.

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed visste till en ­början inte vem som hade kidnappat dem eller varför. De levde ständigt med risken att bli avrättade eller sålda till någon annan gruppering i Syrien. Vid ett tillfälle tyckte de sig ha en chans att fly. Flykt­försöket misslyckades och Niclas blev skjuten i benet och båda misshandlades svårt.

Niclas och Magnus lärde känna varandra på försvarets över­levnadskurs för journalister, ett halvår innan resan. Kunskaperna därifrån, bland annat hur de skulle bete sig mot kidnapparna, hade de stor nytta av under tiden i fången­skap.

För deras familjer i Sverige och Frankrike innebar kidnappningen en oviss och plågsam väntan.

Till slut tog kidnapparna kontakt och via polis och myndigheter inleddes intensiva förhandlingar.

Den 5 januari förra året släpptes Niclas och tre dagar senare ­Magnus.

När de båda journalisterna så småningom landat hemma – fysiskt och mentalt – bestämde de sig för att skriva en bok. Den ­heter ”I dag ska vi inte dö” och är en självutlämnande historia om upplevelserna. Den beskriver också hur deras familjer genomlevde kidnappningen.

– Om vi skulle skriva var vi tvungna att klä av oss nakna, det går ju inte att göra någon slags skönlitterär hjältehistoria av det. Men visst blir det mycket kroppsvätskor och svett och urin och dödsångest, säger Magnus.

– Och en del hopp och kärlek, fyller Niclas i.

Vilken betydelse hade det att ni inte satt ensamma i källaren?

– Det var livsavgörande. Om jag hade suttit där själv hade jag inte varit människa i dag. Magnus var mitt allt. Att ha någon annan­ bredvid­ sig ger någon slags balans,­ gör att man inte skenar iväg i tanken på samma sätt som när man är ensam.

Hur har upplevelserna påverkat er?

– När vi satt i källaren sa vi till varandra att när vi kommer ut ska vi vara samma människor som innan. Jag har blivit blödigare och gråter lättare. Och värde­sätter människor omkring mig mer, ­säger att jag älskar dem, ­säger ­Niclas Hammarström.

– Ja, vi är medvetna om att livet snabbt kan vara över. Jag säger ­oftare till min familj att jag älskar dem, även om de bara ska ner och köpa mjölk, säger Magnus Falkehed.

Om jag hade suttit där själv hade jag inte varit människa i dag.Niclas Hammarström om att han hade Magnus Falkehed vid sin sida