”Det finns många mörka vrår att städa”

"När vi blev gravida hade vi sett hur svårt konstnärer som Siri Derkert och Vera Nilsson hade haft att jobba utan barnomsorg. Vi behövde nya förebilder." I ateljén med nyfödde sonen Simon 1979.
"När vi blev gravida hade vi sett hur svårt konstnärer som Siri Derkert och Vera Nilsson hade haft att jobba utan barnomsorg. Vi behövde nya förebilder." I ateljén med nyfödde sonen Simon 1979.
Gittan Jönsson framför målningen Demokrati i Marabouparkens konsthall.
Gittan Jönsson framför målningen Demokrati i Marabouparkens konsthall.
Gittan Jönsson med målningarna Den stora stunden från 1982 och Vandrerskan, 2014.
Gittan Jönsson med målningarna Den stora stunden från 1982 och Vandrerskan, 2014.
I Gittan Jönssons bildvärld samsas det lilla dammsugarlivet med de stora skeendena i världen.

Nu visar Marabouparken ett konstnärskap som spänner över sex decennier.

I Gittan Jönssons målningar dammsuger en kvinna sig fram genom olika historiska revolutioner. Hon tycker att det är viktigare att städa upp än att göra uppror. Hon dammsuger upp Frida Kahlos hår efter att hon gjort om sig till man. Dammsuger danska flaggan eftersom den är nersolkad med rasism.

– Dammsugerskan är min mamma, mitt alter ego och min hjälte. Mamma avstod från en utbildning till sjukgymnast för att hon blev gravid med mig. Sedan kom nästa barn och nästa. Hon fick MS när jag var sju år och då var det för sent för utbildning, säger Gittan Jönsson.

– Hon kämpade mot instängdhet – kroppens, den sociala och en man som ville ha en piffig hemma-fru. Det känner man av som barn.

Gittan Jönsson bestämde sig för att hon skulle yrkesarbeta, och jobba för att förbättra samhället. Hon flyttade från Helsingborg till Stockholm, började på Konstfack och drogs till den radikala gruppen studenter som ville förändra världen.

Med tiden blev kvinnokampen viktigast, inspirationen kom från Guerilla Girls i USA. Hon började jobba som scenografiassistent under filminspelningen av Marie-Louise Ekmans självbiografiska film Hallo Baby.

– När vi blev gravida hade vi sett hur svårt konstnärer som Siri Derkert och Vera Nilsson hade haft att jobba utan barnomsorg. Vi behövde nya förebilder. Marie-Louise Ekman visade oss att det gick att vara mamma och konstnär.

Utställningens curator Bettina Pehrsson tycker sig se ett intresse för 70-talet.

– Världen är i gungning, precis som den var då och vi vill veta: Hur gjorde de då? Vad kan vi lära oss av dem som ville förbättra världen?

I dag lever Gittan Jönsson i Berlin sedan sex år.

– Jag upptäckte att konstnärer här arbetar med rolig konst som handlar om genus. De jobbar nu med det vi gjorde då. Tyskland har ju inte kommit så långt med jämställdheten som vi.

Varför behöver vi kvinnodagen 2016?

– För att påminna om den kamp som kvinnor utfört, ofta anonymt. Att fira den och att festa! Men vi är inte- framme än, säger hon.

– Vi arbetade mycket mot kvinnobilden, man fick se ut som man var, kroppen skulle- befrias, en hel generation slängde behån. Sedan har det gått tillbaka. Visst är det bra att röra på sig, men jag är emot det där och hävdar bestämt att jag inte tränar kroppen, jag tränar själen.

Hur tar man hand om själen?

– Med perspektiv, sinnesro, musik… med tid att försjunka.

Och dammsugerskan har mycket kvar att göra?

– Det finns många mörka vrår att städa.

Fakta

Vad blev det av alla ansträngningar och aktioner?

Namn: Gittan Jönsson

Föddes: 1948 i Helsingborg.

Bor: Berlin och Brantevik.

Konstnärsliv: Har sedan debuten 1978 ställt ut på bland annat Liljevalchs, Konstakademien, gjort offentliga utsmyckningar, tonsatt Sonja Åkessons dikter i bandet Lava samt skrivit ett antal böcker. 1971 gjorde hon omslaget till skivalbumet Sånger för kvinnor (MNW).

Aktuell: Utställningen Parallella Linjer öppnar ikväll i Marabouparkens konsthall och pågår till 19 juni. Den visar måleri, skulptur, objekt och en dokumentärfilm där Gittan Jönsson är på spaning efter spåren av den feministiska rörelsen i Stockholm och Berlin och frågar sig: Vad blev det av alla ansträngningar och aktioner?