En birollernas mästare

Leif Andrée förvandlas till musketör. Stadstaterns ”De tre musketörerna” har haft nypremiär efter att ha varit nedlagd under några år.
Leif Andrée förvandlas till musketör. Stadstaterns ”De tre musketörerna” har haft nypremiär efter att ha varit nedlagd under några år.
Leif Andrée är just nu aktuell på alla fronter.

Inte nog med att han syns på tv i ”Äkta människor” och på bio i ”Nobels testamente”. Nu åker också läderbrallorna, peruken och stål-suspensoaren på igen.

– Det har blivit lite mycket jobb den senaste tiden. Men just nu är det ganska lugnt. Det mesta är ju redan inspelat, säger Leif Andrée när Lokaltidningen Mitt i träffar honom samtidigt som han sminkas till Porthos i ”De tre musketörerna” på Stadsteatern.

2011 präglades dock av fem simultana projekt. Förutom årslånga film- och teveinspelningar spelade han även i ”Djungel- boken” på Stadsteatern, och i ”Sugar – i hetaste laget” på Oscarsteatern.

– Det var mycket pussel och ingen semester. Men det gick. Med nöd och näppe. Jag fick för bra roller för att tacka nej till. Och som tur väl är har jag förstående chefer. Och en förstående familj.

Leif Andrée gillar att jobba mycket.

– Fysiskt sett är det inga problem. Jag kan jobba 18 timmar och sedan sova fyra och ändå vara okej. Men det är också en rejäl jäkla svaghet. Att vara arbetsnarko- man är ju inte bra. Men jag har lärt mig med åren att inte ta på mig så mycket.

Hans dröm om att bli skådespelare började tidigt. Under uppväxtej spelade han teater i Östberga- och Sjöängsskolan i Örby.

– Jag var fascinerad av western – och egentligen all film, teve och teater. Och de gånger jag gick på teater blev jag hänförd av att de stod på scen och berättade en historia.

Under åren som följde blev det sedan teaterskola i Stockholm. 1982 bildade Leif en grupp som uppträdde runt om i Stockholm.

– Det var både musik och performanceteater, ofta utan manus och väldigt pretentiöst. Helsjukt, knäppt och galet helt enkelt, säger Leif och ler.

Sommaren 1983 mötte han sedan Lena B Eriksson som då varit med och bildat Teater Galeasen. Och Leif Andrée hade hittat hem.

– Första åren var tuffa dock. Vi hade små medel, jobbade dygnet runt och hankade oss fram på nudlar. En flaska Vino tinto på lördagen var himmelriket.

1986 slog det dock till för gruppen i och med teateruppsättningen av ”Baal”.

– Den genererade eko även utanför Sverige. Och sen rullade det på och jobben trillade in.

Att vara med och grunda Teater Galeasen är i dag en av de yrkesbedrifter som Leif känner sig mest nöjd med.

– Vi gav oss fan på att lyckas. Så när man väl trillar av pinn då vet jag att jag har åstadkommit någonting.

Trots drömmarna och kampen hit var det inte alltid självklart att han skulle bli skådespelare. Leif har varit både elitsimmare och musiker under sina dagar.

– Men vad jag hade gjort i dag om jag inte var skådespelare, det har jag ingen aning om, säger han vidare.

Brinner för yrket gör han fortfarande trots sin gedigna erfarenhet.

Men du har väl gjort allt. Finns det något kvar som du inte har gjort?

– Den förste älskaren, haha. Nää, men jag har inga direkta drömroller. Och jag är inte någon som kräver huvudroller. Jag har ju gjort extremt mycket biroller, kanske mest i hela Sverige – vilket ofta är tacksamt.

Du menar att kunna stjäla showen?

– Nej, det handlar inte om att stjäla utan snarare att tillföra något – som basilikan som läggs till i slutet av matlagningen. Man kompletterar. Men klart som fan jag skulle tacka ja om jag får en bra huvudroll i en film. Då säger jag jippi och köper champagne. Men det gör jag för en bra biroll också.

Fakta

Spelade trummor i punkbandet Pizzoar

Namn: Leif Andrée.

Ålder: 54 år.

Bor: Södermalm.

Familj: Hustrun Sophia och två tvillingpar (två 26-åriga döttrar år och två 8-åriga söner).

Aktuell: Som robothatande lagerarbetare i SVT:s ”Äkta människor”, som nyhetschefen Spiken i filmen ”Nobels testamente” och som Porthos i ”De tre musketörerna” på Stadsteatern, som hade nypremiär i förra veckan.

Musiker: Spelade i unga år trummor i punkbandet Pizzoar. ”Jag kan sakna musiken så in i helvete och det är det roligaste som finns. Snackar ibland med vänner om att starta upp något men det hinns inte med. Men i ”De tre musketörerna” får jag i alla fall låtsas.”

Om drömrollen: ”Visst finns det roller som man drömmer om, till exempel så hade en roll i en Bondfilm hade varit något.”