En kvinnas blick på kriget

Anita Lalander signerar böcker när bokens utgivning firades på Armémuseums borggård i förra veckan.
Anita Lalander signerar böcker när bokens utgivning firades på Armémuseums borggård i förra veckan.
Anita Lalander är glad att hon kunnat ge ut sin mamma Maija Kitunens dagbok från vinterkriget.
Anita Lalander är glad att hon kunnat ge ut sin mamma Maija Kitunens dagbok från vinterkriget.
Under 60 år fick ingen läsa lottan Maija Kitunens dagbok från finska vinterkriget och fortsättningskriget.

Nu ger dottern Anita Lalander ut sin mammas unika berättelse.

När Lidingöbon Maija Kitunen dog på Lidingö år 2005 efterlämnade hon en dagbok skriven på finska från sin tid som lotta i finska vinterkriget och fortsättningskriget.

Inte ens hennes egen dotter hade läst den. När hon väl gjorde det blev det en förvånande och gripande läsning.

– Jag grät. Jag tyckte det var hemskt vad hon hade tvingats uppleva. Det fanns scener där som hon aldrig har kunnat prata om, säger dottern Anita Lalander.

Den då 21-åriga Maija Kitunen var en av 105 000 finska lottor som engagerades på olika sätt i finska vinterkriget 1939.

De fick sköta en rad olika uppgifter, både nära och bakom ­frontlinjerna. Antalet lottor fördubblades några år senare och finskornas kår blev då världens största kvinnliga försvarsorganisation.

Många äldre finskor – av vilka flera tusen senare flyttade till Sverige – har egna minnen av kriget. Ändå är det enligt Anita Lalander ovanligt att kunna läsa en dagbok från den tiden.

Maija Kitunens huvudsakliga uppgift var att sköta en kantin nära fronten, dit soldaterna kunde dra sig tillbaka för att vila innan de skulle tillbaka in i striden.

De flesta omkring henne kom, gick – och dog.

Och trots att bomberna ofta föll nära henne beskriver den unga lottan livet vid fronten med detaljskärpa och humor.

– Det var ett sätt att överleva. Det är jag helt övertygad om. Hon försökte fokusera på det positiva. Jag har räknat till mellan tre och fyra gånger som mamma ­undkom döden, säger Anita Lalander.

Hennes mamma hade tankar på att bli författare. Därför var dagboken detaljrik. Men på äldre dagar ville hon inte att någon skulle läsa den, så hon skickade den till släktingar i Finland och bad om att den skulle lämnas till finska riksarkivet.

Anita Lalander fick i stället tag i boken och lät översätta den till svenska.

Det har tagit sju år att få boken klar för utgivning. För dottern var det en helt okänd bild av ­mamman, som då var så mycket yngre, ”slarvigare” och mer utåtriktad.

Hon minns i stället sin mamma som mer inåtvänd och pedantisk, något Anita Lalander tror beror på att hon hade så många plågsamma minnen.

På äldre dagar började Maija Kitunen dock att oftare prata om vad hon hade varit med om under krigsåren.

Det blev tydligare för Anita Lalander att hennes mamma hade tagit skada av upplevelserna. Fast just då, när kriget var över, fick hon ingen professionell hjälp att tala om det.

– Då sa man bara att hon skulle vara glad som överlevde. ­Minnena blev svårare för henne ju äldre hon blev. De kom tillbaka då. Men hon var aldrig hatisk mot ryssarna, utan gjorde skillnad på ­politiker och folk, säger Anita Lalander.

I förra veckan kunde hon fira utgivningen med boksignering på Armémuseums borggård.

Fakta

Om krigsåren

Maija Kitunen föddes 1918 i Finland och dog 2005 på Lidingö. Hon tjänande i den finska Lotta Svärd-organisationen i finska vinterkriget 1939–1941 och fortsättningskriget 1941–1944.

Lotta Svärd-organisationen bildades 1920 och stod som förebild för den svenska organisationen Lottorna. Efter att landet förlorade kriget förbjöds den finska organisationen.

Boken är utgiven på Kulturhistoriska bokförlaget på initiativ av Anita Lalander och översatt av Helena Gröhn.