Min lokala hjälte

En plågsam återträff

Det tog tre år att göra Återträffen och nu när den är färdig att visas vill alla dra i henne. Men när det är över ska Anna Odell ta det lugnt.
Det tog tre år att göra Återträffen och nu när den är färdig att visas vill alla dra i henne. Men när det är över ska Anna Odell ta det lugnt.
När det var 20 år sedan som den gamla klassen gick ut nian ordnades en återträff. Men Anna Odell blev inte bjuden.

I stället gjorde hon en film där hon gräver i den järnhårda rangordning som kan uppstå i en skolklass.

Filmen är plågsam att se och efteråt tänker jag mycket på klass­en jag själv gick i. Hur det kändes när man inte fick vara med fast man så gärna ville. Ännu mer undrar jag i vilken utsträckning jag själv bidrog till andras lidande. Stod jag någonsin upp när and­ra blev ansatta? Deltog jag inte rentav?

Samtidigt är det oundvikligt att inte undra över hur Anna Odell själv hade det. För hon finns med i nästan varje scen och filmen utgår trots allt ifrån hennes egna erfarenheter. När hon får frågan värjer hon sig.

– Jag använder inte mig själv för att berätta om mina egna känslor utan för att få andra att reflektera över sina känslor och sitt beteende eller över hur vi interagerar med varandra. Jag blottar delar av mitt liv men det är inte för att jag är intresserad av att berätta om mig själv, utan för att kunna undersöka något.

Maktstrukturer. Hierarkier med några högst upp och andra på botten. Och den där vardagliga grymheten som varje dag utspelar sig i skolan.

– Det finns säkert bättre och sämre högstadieskolor men min gissning är att den miljö som råder även på bättre skolor aldrig skulle accepteras på en arbetsplats. Aldrig.

Jag invänder att det tyvärr finns hemska arbetsplatser där människor fryses ut och trakasseras.

– Jag menar att det öppna sätt som mobbning kan ut­övas på i skolor skulle aldrig accepteras på en arbetsplats. Att man säger ”din jävla fitta”, puttar till någon som går förbi eller knuffar in någon i ett skåp – varför ska vi tycka att det är acceptabelt när det gäller barn och tonåringar? Vi skulle inte acceptera det på en arbetsplats.

Den ”Anna Odell” vi möter i filmen blev inte utsatt för fysiskt våld. I stället blir hon verbalt angripen, ignorerad och utesluten från umgänge med de andra. Och det är minst lika illa. För som hon själv säger: I oss människor finns nedlagt att det är lika med döden att inte släppas in i gemenskapen.

Verklighetens Anna Odell har ­varit öppen med att hon varit psykiskt sjuk. Hon har också rest sig ur det och visar nu att hon, trots att hon inte är filmutbildad, behärskar mediet när hon långfilmsdebuterar. Vilken styrka och uthållighet är inte det prov på?

– Visst, svarar hon. Men precis som det är tack vare min envishet som jag rest mig är det också lite på grund av den som jag hamnade där. Lite grann. Jag skulle ­säkert ha tjänat på att inte ha varit så envis och uthållig under mobbningstiden. Om jag inte hade fortsatt försöka vara med trots att jag förlorat tron på mig själv.

Fakta

Gör debut som långfilmsregissör

Namn: Anna Odell.

Ålder: 40 år.

Bor: Södermalm.

Gör: Konstnär och regissör.

Aktuell: Långfilmsdebuterar med ”Återträffen” som har premiär på fredag, den 15 november.

Mest känd för: Sitt konstprojekt 2009 där hon spelade psykotisk och självmords­benägen.