Här avslöjas hemlisarna

Utställningsproducenten på Postmuseum, Viveka Nybom, har själv bidragit med en hemlighet från skoltiden.
Utställningsproducenten på Postmuseum, Viveka Nybom, har själv bidragit med en hemlighet från skoltiden.
Snor, relationer och rädslor. När vi skickar anonyma vykort vågar vi dela med oss av våra innersta hemligheter.

– Det är en kittlande tanke att det inte går att spåra avsändarna, säger Viveka Nybom på Postmuseum.

”Det vibrerar så skönt i sätet på bussen. Njuter varje resa.”

”När jag går förbi en liten hund får jag god lust att sparka till!”

Förra året öppnade utställningen ”Svenska hemligheter” på Postmuseum – och nu har den även blivit bok. Utställningen bygger på inskickade hemligheter på vykort utan avsändare.

Hemligheterna har stor spännvidd, men vissa teman är återkommande, enligt Viveka Nybom, utställningsproducent.

– Relationer är ett vanligt område. Som ”jag har aldrig känt mig älskad i min familj”. Bland barn är det väldigt mycket kärlek, att de har pussats med någon eller är kär i någon, säger hon.

– Det handlar också mycket om rädslor. Om rädslan att bli sjuk, att dö. Ett barn skrev något i stil med ”jag är rädd för barnamördare, eldsvådor och Ivan i 2B”. Då undrar man hur hemsk den där Ivan egentligen är.

Många berättar hemligheter om kroppen och kroppsvätskor. Att de skäms över hårväxt eller att de äter snor. En kvinna skriver att hon stoppar sårskorpor, snorkråkor och öronvax i sin pojkväns mun när han sover.

Varför tror du att folk vill skicka sina hemligheter till er?

– Jag har faktiskt skrivit en själv. En hemlighet som jag aldrig berättat för någon och som jag haft dåligt samvete för ända sedan jag gick i skolan. Men efter att jag satte upp den blev den inte så farligt och jag har till och med berättat den för några kompisar. Den mekanismen finns kanske hos fler. Som en ventil: man har fått berätta, men slipper ta konsekvensen för det man berättar.

I en tid då vi pratar i telefon på bussen och ständigt uppdaterar vår status på Facebook kan man kanske tro att vi saknar hemligheter.

– På Facebook delar vi oftast inte med oss av det mörka. Vi skriver inte om det som kan skada bilden av oss själva.

Som att vi äter snor?

– Precis. Trots att många uppenbarligen petar näsan.

Många hemligheter är roliga. Som ”Jag sa till mina kompisar att jag skulle till Sthlm på konsert, men jag tittade på kungliga sevärdheter med mamma …”.

Andra är obehagliga. En person skriver att han eller hon plågade djur som barn. En annan att han eller hon påskyndat en sjuk persons död genom att ge för mycket medicin.

Någon anledning att skygga för det mörka finns inte, tycker Viveka Nybom.

– Jag har plockat bort väldigt få hemligheter. Det har i så fall rört sig om en hemlighet som pekar ut en person just nu.

Mycket av tjusningen i utställningen är just det anonyma. Hur mycket Viveka Nybom än försöker kan hon inte avslöja avsändarna.

– På nätet upplever vi ofta att vi är anonyma, men där lämnar vi alltid spår. Ett vykort är ett perfekt sätt att dela en hemlighet och det är en kittlande tanke att det inte går att spåra avsändarna.

Och den som vill ta med sig ett urval av hemligheterna hem kan nu alltså också göra det. För i mitten av september kom boken Svenska hemligheter ut.

– Det är en perfekt bok att ha med sig när man är bortbjuden på middag.

Fakta

Utställningen pågår till nästa höst

”Svenska hemligheter” har inspirerats av Frank Warrens konstprojekt ”Post secret”. Projektet har pågått sedan 2004 och drivs och visas på nätet sedan 2005. Frank Warren har fått en halv miljon hemligheter på vykort.

”Svenska hemligheter” pågår till nästa höst. Sedan arkiveras hemligheterna i Postmuseums arkiv. Museet tar gärna emot fler hemligheter.

Fakta

Svartsjuka, stölder och spyor

Boken ”Svenska hemligheter – svenska folkets hemligaste bekännelser” består av ett urval av alla hemligheter som skickats in till utställningen. Här är några av dem:

”I torsdags brände jag upp ett kort på dig. Jag var arg för att du är så jävla snygg, och för att din nya tjej är så satans söt.”

”Jag har lite ångest över att jag tog en killes jacka på festen i helgen. Men jag vet vad han tjänar.”

”En gång när jag var på väg hem från krogen kräktes jag i min handväska. (På t-banan.)”