I nya boken Folk på ön möter vi människorna på Lilla Essingen.
I nya boken Folk på ön möter vi människorna på Lilla Essingen.

Nya boken kunde ha kostat Stig Larsson livet

Kultur Det är en brokig samling människor som vi möter när Stig Larsson nu ger ut boken om Lilla Essingen, Folk på ön.
En bok som höll på att kosta honom livet.
– Jag blev utsatt för ett knivöverfall, säger Stig Larsson.

Stig beställer en Nebuchadnezzar 8,5 på flaska. Stamhaket Rosa Drömmar är tomt så här strax efter lunchtid.

Stig är här nästan varje dag. Han bor ensam i en etta bara en liten bit härifrån men livet levs till stor del ute på Lilla Essingens gator och barer. De korta mötena och de små samtalen är viktiga. Det är också de som ligger till grund för boken där cirka 25 öbor porträtteras.

– Många av dem som är med har jag känt länge men jag har aldrig ställt frågor om deras bakgrund, säger Stig Larsson.

Stig Larsson har varit Lilla Essingen trogen i snart 30 år. Foto: Anna Z Ek.

Brokig blandning människor

I boken möter vi bankrånare, folk i marginalen och helt vanliga Essingebor. Korta intervjuer blandas med smått osannolika anekdoter från ön. Som den om 102-åriga Gunborg som i smyg målat av Stig ända sedan han kom till ön i slutet på 80-talet.

– För mig har det varit lättare att acklimatisera mig till människor som inte har akademiska eller intellektuella arbeten, säger Stig Larsson.

Det är dock långt ifrån alla som har ställt upp.

– Det finns många äldre arbetare som tycker att det vore löjligt att vara med i en bok. De är motsatsen till generationen som är med i Paradise hotel. De vill absolut inte vara kändisar.

”Rent stilistiskt finns stora likheter med min förra bok”. Foto: Anna Z Ek

Höll på att kosta honom livet

Bokprojektet höll på att få ett abrupt slut redan 2014. En dömd bankrånare och våldsverkare, som också figurerar i boken, dök upp hemma hos Stig och tryckte en kniv mot hans hals.

Det hela rörde sig om ett missförstånd kring en lägenhet. Ingen kom till skada men skrivlusten dog. Först ett och ett halvt år senare återupptog han arbetet.

– Jag har blivit mer skör och tar mer illa vid mig än vad jag gjorde för 10-15 år sedan, säger Stig Larsson.

Kontroverser har annars varit en del av hans liv ända sedan debuten som 24-åring med Autisterna 1979. Därför är det något paradoxalt att han lämnat uppdraget som sekreterare i den egna bostadsrättsföreningen för att istället bli konflikthanterare.

– När folk spelar för hög musik får grannen ringa mig istället för till polisen. Det började med att det var några löjliga konflikter om att barn lekte för högt, då tog jag tag i det.

Rosa Drömmar är Stigs stamhak. Här är han nästan varje dag. Foto: Anna Z Ek

I otakt med samtiden

Boken avslutas med en drygt 80 sidor lång essä. Temat är hans rädsla över att Lilla Essingen inte ska förbli vad det är idag. Snabba samhällsförändringar skrämmer honom och han påstår att osanning präglar Sverige.

Jag är inte rädd för invandrarna utan för fascism

Under intervjun slår han fast att snacket om rasism i Stockholm är en bluff och att sexism inte är ett problem i teatervärlden. Värst tycker han ändå att förljugenheten kring flyktingmottagandet är.

– Jag tycker illa om människor som är så fruktansvärt mycket smilfinkar att de av rädsla för sin vänskapskrets inte vågar säga vad de tycker. Ingen kan misstänka mig för att vara rasist, för det finns få intellektuella som umgås med så många invandrare som jag, men man måste ändå få säga att det här funkar inte.

Vad är det som inte fungerar?

– Det finns inga bostäder och skolan funkar inte.

Men har du alls märkt av flyktingsströmmen i ditt liv?

– Nej, det kan jag inte säga. Men man ska agera i förtid.

Vad är du rädd ska hända?

– Jag är inte rädd för invandrarna utan för fascism. Jag är rädd för en skärpning av samhällsförhållandena och att vi förlorar tilltron till det vi kallar demokrati. Folk förstår inte hur snabbt det kan gå.

Fakta

Stig Larsson om fyra Lilla Essingen-fenomen...

Författaren Klas Östergren: Han är uppvuxen här på Strålgatan. Vi träffades här för ganska exakt två veckor sedan. Jag kände Klas redan innan vi blev kända. Vi är födda samma år. Hans senaste bok, I en skog av sumak, är jävligt bra. Den utspelar sig egentligen här på Lilla Essingen.

Primus fotogenkök: Jag har en konstig idé om att platser skapar en viss atmosfär beroende på vad som hänt där. Ledningen på Primus var själva arbetare och det fanns korporativistisk anda här och hela området var byggt för de som arbetade på Primus.

Essingeleden: Till slut ignorerar du den. Du accepterar den, på gott och ont.

Rosa Drömmar: En naturlig mötesplats. Jag är här i stort sett varje dag. Jag gillar att träffa folk. Jag skulle ha svårt att som författare bo i en stuga i skogen.