Lyfter fram sex-skandal i ljuset

Regissören Mikael Marcimain poängterar att filmen inte är dokumentär, utan en konstnärlig tolkning. Men miljön i det stockholmska 1970-talet är noggrant återskapad.
Regissören Mikael Marcimain poängterar att filmen inte är dokumentär, utan en konstnärlig tolkning. Men miljön i det stockholmska 1970-talet är noggrant återskapad.

Pernilla August gör ett lysande porträtt av en både kallhamrad och charmerande kvinna som från sin stora våning i Vasastan dirigerar unga kvinnor till sexuella möten med högt uppsatta män i stat och regering.

Historien har verklighetsbakgrund och kallades på sin tid för ”Bordellhärvan”. Bakgrunden var att polisen misstänkte att dåvarande justitieministern Lennart Geijer besökt prostituerade som också hade kunder på utländska ambassader. Därmed kunde han utgöra en säkerhetsrisk. Dessutom var flera av flickorna minderåriga, flickor som värvats till prostitution av bordellmamman. Men utredningen tystades ner och de prominenta kundernas namn hemligstämplades.

Mikael Marcimain gör klart att den historia han berättar i Call girl tar avstamp i verkligheten, men är ändå fiktion.

– Det som är intressant är den stora mörkläggningen. Att man håller varandra om ryggen och sedan lägger locket på. Vi måste skilja på min film och det som hände i verkligheten. Men det som stämmer överens är att det skedde ett rättsövergrepp. Människor i uppsatta positioner ljög.

Han säger att det som driver honom inte främst är att skapa debatt utan att han går i gång på en historia.

– Jag vill berätta och uttrycka mig konstnärligt och kan inte bedöma vilka effekter filmen får. Jag kan inte censurera mig själv, jag måste jobba fritt. Som konstnär har du rätt att göra fiktion, du behöver inte vara dokumentärfilmare och påstå att det du gör är sanning.

Ändå är det inte svårt att se kopplingarna mellan filmens statsminister och oppositionsledare och verklighetens Palme och Fälldin. Olof Palmes söner överväger att polisanmäla för förtal av sin avlidne far.

– Vi har försökt undvika att göra skådespelarna porträttlika. Jag tycker att Magnus Krepper är grymt olik Olof Palme. Han är ju lång, ståtlig och har dansarkropp. Och vi har satt på honom glasögon.

I minsta detalj har scenograf och kostymör byggt upp det stockholmska 1970-tal som numera är nästan utplånat, det Vasastan där Mikael Marcimain själv växte upp.

– Långt in på 1980-talet såg jag knarkarkvartar och igenspikade lägenhetsdörrar på Västmanna-gatan när jag delade ut tidningar. I dag ligger de dyraste lägenheter du kan hitta i de där kvarteren.

För oss som jobbar med film är det ett problem att allt har totalrenoverats. Nuförtiden är det så mycket rena vita ytor och nyrenoverade kök i Vasastan, det går inte att få tag på gamla kök längre.

Samma sak gäller invånarna. Originalen har gradvis dunstat bort och ersatts av välmående bostadsrättsinnehavare.

– Det var på ett sätt både enklare och smutsigare när jag växte upp. Det fanns plats för olika sorters folk. Vasastan var verkligen en helt annan stadsdel långt in på 1980-talet.

Flera av flickorna som utnyttjades av politiker och andra höjdare var minderåriga. Här en scen ut filmen.Foto: mikael marcimain

’’Långt in på 1980-talet såg jag knarkarkvartar och igenspikade lägenhetsdörrar på Västmannagatan .” mikael Marcimain, regissör

Fakta

Östergrens romaner står på tur

Namn: Mikael Marcimain.

Ålder: 42 år.

Bor: Lägenhet i Vasastan. Växte upp runt Matteus och gick i helfranska skolan Lycée Saint Louis på Stora Essingen.

Yrke: Regissör.

Familj: Gift med Jeanette Klintberg, rollbesättare. Två döttrar, 5 och 11 år.

Aktuell: Långfilmsdebuterar med ”Call girl”. Snart startar nästa projekt, filmatiseringen av Klas Östergrens romaner ”Gentlemen” och ”Gangsters”.

Bakgrund: Har gjort tv-serierna ”Graven”, ”Lasermannen” och ”Upp till kamp”.