”Alla människor har en intressant story to tell”

Lisen Stibeck Ekholmsnäs Lidingö
Lisen Stibeck hemma i Ekholmsnäs.
Lisen Stibeck Moroccan Moment
Från utställningen "Moroccan Moment".
Den tidigare juveldesignern Lisen Stibeck tycker om att låta fotografier, precis som hantverk, ta tid. I hennes nya utställning vävs broderier och bilder samman till något så konkret som pengar till barn.
Fakta

Några korta till Lisen Stibeck

Relation till Lidingö: ”Jag älskar Lidingö. Här är mitt hem. Mina barn gick i skolan i Torsvik. Jag älskar att kunna gå i skogen. Jag kan gå i flera timmar. Det känns som att jag kan vartenda träd här.”

Mår som bäst: ”När jag får ta min kamera och gå ut. Bara i trädgården här, jag behöver inte gå någonstans. För mig är det en sådan lycka och tillfredsställelse att fotografera.”

Tips till den som vill börja fotografera: ”Sätt av en tid varje vecka när du bara fotar. Om man lär sig hur kameran fungerar kan man bara fokusera på hur man vill ha bilden. Gör det gärna till ett projekt också. Till exempel att fota personer med röda mössor i Lidingö centrum, eller fota en viss plats en viss tid i tunnelbanan varje gång. Känn efter vad du tycker är roligt.”

Aktuell med: Utställningen ”Moroccan Moment” på Galleri Sebastian Schildt i Stockholm mellan den 17 november och 4 december. Den 22 november kl 17.30 är Lisen Stibeck där och berättar om verken. Kuddarna kommer även att finnas även till försäljning på Lidingö när butiken Garbo öppnar.

På Lisen Stibecks soffbord ligger fotoboken Daughters. Resultatet av fyra års möten med kvinnor runt om i världen som alla är i brytningstiden mellan flicka och kvinna. Hon träffade prostituerade, modeller, studenter och mammor. Utställningen har fått stor uppmärksamhet och visats på många museer både i Sverige och utomlands. Flera av kvinnorna har hon fortfarande kontakt med.

– Det tog otroligt mycket av mig. Att göra ett projekt som tar så hårt på mig vill jag inte göra igen, i alla fall som jag känner nu.

I hennes nya projekt ”Moroccan Moment” är det också möten med kvinnor som är ursprunget till bilderna. Men det är inte de marockanska mammorna som hon träffat och lärt känna i olika byar, som syns. I stället har de tillverkat motiven.

– Idén kom egentligen från att jag träffade en marockan som frågade om jag ville titta på hans arbete med en skola för barn upp till nio år. När jag frågade vad som händer med barnen sedan sa han att det är det som är problemet. Föräldrarna har inte hade råd att skicka dem med buss till skolor som ligger utanför byn, säger Lisen Stibeck.

Ett 30-tal kvinnor som kan sitt hantverk men saknar pengar att köpa material har fått tyger, linnetråd och mönster. Mellan en och en halv till två månader tar det sedan att brodera de kuddar som Lisen Stibeck tar med till Sverige och ställer ut till försäljning på Galleri Sebastian Schildt. Pengarna går till kvinnornas barns skolgång. På väggarna kommer det att hänga fotografier, inte på kvinnorna, men på deras broderier.

Lisen Stibeck Moroccan Moment

Fotografi från utställningen ”Moroccan Moment”.

– Många marockaner sätter upp händerna för ögonen när jag tar upp en kamera. De känner det som att det är deras själ som syns i fotografierna. I början när jag träffade kvinnorna var de beslöjade så att jag bara såg deras ögon. Men i dag är det inte så. Nu när jag kommer hem till dem kan de ha utsläppt hår och joggingkläder.

Du har sagt att du inte kan ta en bild där en person ska visa vem den är utan att först skapa ett förtroende. Hur skapar du det förtroendet mellan dig och de personer som finns med i dina projekt?

– Nu sitter du och intervjuar mig men jag tycker egentligen om att vara den som lyssnar. Jag tycker att alla människor har en intressant story to tell. Alla har något de sitter inne med. Det finns alltid något jättefint. Har man den attityden så.

För tio år sedan sadlade Lisen Stibeck om från juveldesigner till att fotografera på heltid. Båda sakerna är ett hantverk som precis som broderier måste få ta tid, säger hon. På vardagsrumsgolvet ligger svartvita bilder utspridda i olika högar. Hon går tillbaka då och då och plockar bort det som inte ska vara med i hennes nästa projekt. Det handlar om solitude, positiv ensamhet. Den här gången har hon låtit personer som står henne nära vara med. Mer än så vill hon inte säga om projektet än.

Du har sagt att du inte gillar att fota dokumentärt?

– Det handlar om att jag vill vara med i skapandeprocessen. Jag vill göra bilden tillsammans med den jag fotar. Det är roligare att skapa en bild än att bara ta den. Men vad är också skillnaden mellan vad som är dokumentärt och vad som inte är det?