Medaljer var aldrig viktigast

Linda Haglund tar silver på 100 meter vid EM i Prag 1978.Foto: Reportagebild  Foto: ulrika lind
Linda Haglund tar silver på 100 meter vid EM i Prag 1978.Foto: Reportagebild Foto: ulrika lind
Bakom de braskande kvällstidningsrubrikerna om dopningskandal kämpade Linda Haglund för att överleva. Nu skriver sprinterstjärnan om sitt liv, sin färgstarka familj och den tuffa tiden.

– Jag vill visa att medalj­jakten aldrig var det viktigaste för mig.

Linda Haglund och hennes svägerska spanade ut över trädgården i Älta. Planen var att plantera en ny spireahäck på Lindas tomt. På fötterna hade de gummistövlar och som sällskap sina glada hundar.

Plötsligt såg de en mörk bil cirkulera i området.

– I 20 minuter åkte den fram och tillbaka. Den gav mig en intuitiv känsla att en mörk hinna drogs över oss.

Två månader tidigare, i augusti 1981, hade Linda Haglund fastnat i en dopingkontroll under SM. Tränaren hade försett henne med medlen. Under alla år, och än i dag hävdar hon att han uppgivit att pillren var vitaminer, och att det stod vitaminer på burken.

– Jag vet det finns de som aldrig kommer att tro mig. Det har sin uppfattning, och jag accepterar det.

Svenska friidrottsförbundets utlåtande om huruvida Linda skulle stängas av skulle komma under dagen.

Den svarta bilen parkerade, men de såg ingen kliva ut. Efter ett tag anslöt sig fler bilar. Hundarna var skärrade och skällde uppjagat.

– Vi undrade om det var en begravning på gång. Men sedan insåg jag vad som var på gång – det var min egen begravning.

Som på en given signal öppnades bildörrarna och folk klev ur.

– Det var som om de rörde sig i slowmotion.

Tomten invaderades av fotografer, mikrofoner och reportrar som motade undan de skärrade ylande hundarna.

– Jag minns knappt någonting, men min svägerska sa att jag hade svarat på deras frågor.

Efteråt var det spår av leriga stövlar inne i huset där journalisterna hade stövlat in. Spireahäcken var nertrampad.

Senare samma dag friade Svenska Friidrottsförbundet Linda Haglund. Men chocken satt i.

– Jag har minnesluckor från den här tiden, men vet att det hände konstiga saker. Jag tappade en kniv på foten, och drabbades av blodförgiftning. Jag visste redan då att jag måste lämna mitt hem.

Linda Haglund minns det som en tung sorg, och inte bara för henne utan för hela hennes familj. Och media pumpade på med negativa rubriker.

Bemötandet från allmänheten var blandat. Gliringar och hätska utfall förekom.

– Jag började räkna de positiva mötena, och tänkte tillbaka på alla resor, tävlingar och mina möten med olika människor. Jag mindes glädjen och stoltheten som både unga och gamla visat mig.

Två månader senare skulle internationella friidrottsförbundet komma med ett utlåtande. Trots att Linda Haglund hade uppbackning från svenska idrottsledare blev hon avstängd. Elitidrotts­karriären var slut, och hon flyttade till USA för att komma undan hetsen. Där blev hon kvar i tio år.

– I framtiden kommer jag inte att uttala mig om min svåra tid inom friidrotten, utan koncentrera mig på allt det positiva som jag upplevt. Och jag hoppas att min bok kan lära ut några tankar om både livet i stort och mitt eget liv, säger Linda.

Hon vill också förmedla sin känsla för idrotten.

– Jag såg den som att ett sätt att utöva konst. Löparbanan var en målarduk och vi som sprang skapade motivet.

Hon kunde fångas så mycket av stämningen på en idrottsarena ­eller de vackra omgivningarna under ett träningspass att tiden liksom stannade.

– För mig handlade det inte i första hand om att jaga medaljer eller att vinna. Idrotten var ett sätt för mig att uttrycka min kreativitet.

I sin bok vill hon också förmedla budskapet om hur viktigt det är med bra ledare inom idrotten.

– Min tränare var en bra coach, men en usel ledare, och det finns många exempel på sådana inom idrotten. I dag kan Patrik Sjöberg och fler med honom vittna om det, säger Linda Haglund.