”Min pappa var en galning”

Så länge han kan minnas har Magnus Roosmann velat bli skådespelare.
Så länge han kan minnas har Magnus Roosmann velat bli skådespelare.
Just nu spelar Magnus Roosmann i ”Fåglarna” på Dramaten, efter Tarjei Vesaas roman.
Just nu spelar Magnus Roosmann i ”Fåglarna” på Dramaten, efter Tarjei Vesaas roman.
Magnus Roosmann var 16 när han fick reda på att hans pappa inte var den han växt upp med. Först 27 år gammal träffade skådespelaren sin biologiska pappa.

Det blev ett möte som väckte starka känslor.

Just nu syns Magnus Roosmann i dramathrillern ”Gåsmamman” i tv. I höstas sågs han i kriminalserien ”Modus”. Men den farliga utstrålningen skådespelaren har i många av sina roller lyser med sin frånvaro när vi träffas.

– Jag känner ibland att jag inte har någon brandvägg. Inget skydd. Jag tar in så mycket av vad som händer i världen och får en stark känsla av hur saker och ting ligger till. Det kan vara väldigt plågsamt. När jag sedan ska förklara det kommer det ingenting. Man skulle kunna associera det till ett slags autism.

Kan man säga att du är hudlös?

– Ja. Jag är mycket bättre nu, men jag har haft dåligt med filter.

Magnus sitter vid ett bord i en trapphall på Dramaten. Den 19 mars har pjäsen ”Fåglarna” premiär. Pjäsen bygger på den norske författaren Tarjei Vesaas hyllade roman. Magnus Roosmann spelar karaktären Mattis som lever i en stuga vid vattnet med sin syster. Föräldrarna är döda och syskonen har ont om pengar, men Mattis har svårt att finna sig tillrätta med ett arbete.

Magnus sträckläste boken.

– En fantastisk upplevelse. Jag tror att det var för att igenkänningen till mig själv var så oerhört stor. Jag kan känna igen känslan av utanförskap.

I pjäsen finns en scen, där Mattis äntligen har fått ett jobb och ska gallra rovor. Men han kommer ingen vart för tankarna bara fladdrar i väg. Plötsligt river han i stället upp rovorna och låter ogräset vara kvar.

En scen Magnus kan associera till.

– Ja ja ja, absolut. Jag ska inte säga att den handlar om autism eller ADHD. Det blir så plumpt att sätta en diagnos på honom, men det finns ju beröringspunkter. Vi kan väl alla känna igen oss i att försöka få till det och hitta fokus. Det är inte för inte som mindfulness har slagit igenom. Det finns en längtan efter lugn och ro och känsla av närvaro.

Magnus föddes 1963 i Katarina församling på Södermalm. Hans mamma, som var vokalissa, var 19 när hon fick honom.

– Mamsen var ensamstående med mig. Hon var inte riktigt mogen, så jag flyttades till mormor och morfar.

Magnus växte upp i Lessebo, Malmö och Hindås utanför Göteborg.

Så småningom stadgade sig hans mamma med Magnus styvpappa och som fyraåring återförenades Magnus med henne.

– När jag var 16 år fick jag reda på att jag hade en annan pappa än den jag vuxit upp med. Det var jättestort, men en lättnad också. Det förklarade saker och ting.

Så länge Magnus kan minnas har han velat bli skådespelare och han tittade på amerikanska filmmusikaler och Spencer Tracy redan som liten. När han var 27 träffade han sin biologiska pappa för första gången. Det visade sig att Magnus släkt bestod av ester, ryssar och tysk-balter. Allihop jobbade med konst eller kultur. Bland annat var hans faster konstnär– och tidigare stats-rådet Carl Lidboms älskarinna.

Hur var första mötet med pappa?

– Det var ju en galning. Jag hade ringt honom. Det var en varm majdag och vi skulle ses på Stadshuskällaren. I hörnet reste sig en man i vit kostym som såg ut precis som jag. Han gick fram till mig och sa: ”Akt 1! Scen 1! Stephen!” Av någon anledning pratade han med tysk brytning.

Pappan berättade en historia om olika fastrar och mostrar och Kanada och England.

– Vad jag möter är en mytoman. En oerhört kreativ person, som pratade enormt mycket.

Inte förrän ett faderskapstest gjorts hade han erkänt Magnus som sin son. Stephen, som pappan alltså hette, bodde i Stockholm och hade stolt följt Magnus på håll i alla år.

– Ett praktsvin får man väl säga. Han sålde lägenheter på 1960-talet och sålde en och samma lägenhet till tre olika personer. Han var också dömd för att ha sålt franska hertigtitlar och intyg.

Att plötsligt ha kontinuerlig kontakt var svårt och i dag är fadern död.

– Det bästa med mötet var att jag fick se mig själv i pappa. Vi var nästan otäckt lika. Och jag fick en förklaring till min egen kreativitet.