Mycket kärlek i Rikards liv

I kärlek kan vi gå över vilka gränser som helst, menar Rikard Wolff. ”Chéris författaren Colette hade själv en relation med sin mans son när han var 17.”
I kärlek kan vi gå över vilka gränser som helst, menar Rikard Wolff. ”Chéris författaren Colette hade själv en relation med sin mans son när han var 17.”
… och Lena Endre i samma pjäs.
… och Lena Endre i samma pjäs.
Rikard Wolff i ”Cheri” …pressbild
Rikard Wolff i ”Cheri” …pressbild
Det är ständigt mycket kärlek i Rikard Wolffs liv. Just nu spelar han evigt kär i Lena Endre på Dramaten. Men viktigast av allt är kärleken till dottern.

– Jag är otroligt glad att jag vågade bli pappa när jag närmade mig 50.

I triangeldramat ”Chéri”, som hade premiär på Dramaten i lördags, spelar Rikard Wolff narkoman och före detta älskare till kurtisanen Léa (Lena Endre).

Pjäsen, som är skriven av den franska skandalförfattaren Colette, utspelar sig i Paris på 20-talet. När Léa ska fylla 50, kommer verkligheten ikapp henne och hennes 25-årige skyddsling och älskare Chéri, som görs av Hamadi Khemiri.

Rikards karaktär Masseau är förälskad i Léa och har i många år hoppats på en öppning.

– Det känner man väl igen sig i från egna relationer. Förr eller ­senare kanske det uppstår en situation så att det blir vi?

Du har själv sagt att du är ständigt förälskad?

– Det håller jag fast vid. Det skapar energi och är en stark drivkraft i det jobb jag har, men vem det är pratar vi inte om.

Att spela kär i Lena Endre går alldeles utmärkt, tycker Rikard, som i verkligheten har känt skådespelerskan sedan tiden på Teaterhögskolan. Att kärleksrollerna är ombytta i ”Chéri” välkomnar han.

– Jag är så trött på medelålders män och unga kvinnor. I Hollywood brukar kvinnorna alltid vara 20–30 år yngre, förutom i någon ganska tråkig film med Michelle Pfeiffer. I vårt samhälle ska man ha noll i storlek och vara väldigt ung, men det enda man med säkerhet kan säga är att det är väldigt övergående.

Förutom längtan efter kärlek, handlar pjäsen om vad det betyder att bli äldre.

Richard Wolff ser dock inte åldrandet som ett problem, och han känner sig inte uträknad. Tvärtom. Han får många jobbförfrågningar och i februari ska han medverka i Melodifestivalen med ”En förlorad sommar” av Tomas Andersson Wij. De fördes ihop av skivbolaget och efter att Tomas läst Rikards självbiografi ”Rikitikitavi”, komponerade han en sång, som Rikard verkligen tycker om.

Förutom att förverkliga sina konstnärliga drömmar, är det viktigaste i Rikards liv numera att vara pappa.

– Det är en sådan resa att leva vid sidan om ett barn. Att få vara till för någon annan fick en helt ny betydelse. Vår kärleksbild är så kompromissvillig. ”Ja, ja, vi älskar varandra så länge vi orkar”. Med ett barn är det utan smitvägar, utan undantag. Du är där för resten av barnets liv.

Det har gett honom en känsla av försoning med de egna föräldrarna, som båda har gått bort.

– Jag hade en ganska trasslig uppväxt periodvis, men jag såg: Gud vad de försökte och Gud vad lite jag har att förebrå dem.

När Rikard var sju år började han i barnterapi för att han var modersbunden, orolig och skolvägrade. Varför han inte kunde vara ifrån sin mamma vet inte Rikard, som växte upp med två älskansvärda och ambitiösa föräldrar.

De senaste åren har hans liv förändrats av en kronisk ärftlig lungsjukdom och hans tillvaro har blivit ”extremt reglerad”. Han måste sova ordentligt, äta regelbundet, inte röka eller dricka.

– Allt det har jag slarvat med. Men jag fick 30 år att hänga i baren och det är egentligen inget jag saknar. Jag levde i tre- eller fyraåriga förhållanden, sedan ensam, sedan i förhållande igen. Det bara pågick och pågick. Nu finns jag här för min dotter i stället, någon som verkligen behöver mig.