Nu mal Landsnora kvarn igen

Robert Carlsson var den siste mjölnaren i Landsnora kvarn. I fotografiet från 1950-talet står han och blickar ut över kvarndammen.
Robert Carlsson var den siste mjölnaren i Landsnora kvarn. I fotografiet från 1950-talet står han och blickar ut över kvarndammen.
I över 300 år tjänade den Sollentunaborna med nymalet mjöl.

Sedan stod den öde i flera decennier.

På lördag snurrar kvarnhjulen återigen i Landsnora kvarn.

Kommunens äldsta profana byggnad, Landsnora kvarn, byggdes på 1630-talet då Sollentuna bestod av åkermark och utspridda gård­ar.

Den ägdes av Edsbergs slott och hade en central roll både för godset och vanligt folk i Sollentuna.

– Kvarnarna var en viktig funktion i samhället. Från 1600-talet och framåt var det till dem man gick för att få sin säd malen till mjöl. Man tog betalt för att mala och det var en intäktskälla för den som ägde en kvarn, säger Anders Boberg, ordförande i Sollentuna hembygdsförening.

Landsnora är en av få vattendrivna kvarnar som fortfarande fungerar. Sedan 100 år tillbaka drivs den förvisso av en motor, men innan dess sköttes ruljansen av naturkraft.

De två stora flata kvarnstenarna – mellan vilka säden krossas och mals till mjöl – snurrar med hjälp av ett hjul som drevs av rinnande vatten.

– Var det tillräckligt med vatten kunde man mala när som helst. Men det blev ofta aktuellt vid snösmältningen när det var mycket vatten i ån som rinner ner från Rösjön, berättar Anders Boberg.

Alla fyra sädesslag; korn, havre råg och vete, växte på fälten i Sollentuna och maldes i Landsnora. En eller ett par mjölnare jobbade med att hälla ner säden i kvarn­en för att sedan skyffla över den i säckar. Det var en dammig tillvaro – mjölet yrde runt i kvarnen. Men trots det var mjölnaryrket ett okej arbete, tror Anders Boberg.

– Man fick nog lite damm i lungorna men det var inte så hemskt jämfört med hur gruvarbetare ha-de det.

I över 300 år tjänade kvarnen Sollentunaborna med nymalet mjöl. Först på 1950-talet slutade hjulen att snurra, då mjölnare Carlsson, troligen på grund av ålder och minskad lönsamhet, bommade igen verksamheten.

Sedan låg kvarnen öde fram tills dess att hembygdsföreningen tog över skötseln på 1980-talet.

Nu, med 400 år på nacken, används den fortfarande.

Hembygdsföreningen drar igång den ett par gånger om året och på lördag snurrar kvarnhjulen återigen. Den som vill kan då kika in i kvarnhuset och se hur säd mals till mjöl och smaka nybakat tunnbröd.

– Våra kvarndagar brukar vara väldigt uppskattade. Folk tycker det är roligt att se gamla verksamheter som fortfarande fungerar och föräldrar vill gärna visa sina barn något som de inte får se varje dag.