Min lokala hjälte

Priset för att vara Di Leva

Thomas Di Leva vill slå hål på myten att han går omkring och flummar. ”Jag arbetar stenhårt varje dag, och det har jag hela tiden varit tvungen att göra för att nå dit jag själv velat komma.”
Thomas Di Leva vill slå hål på myten att han går omkring och flummar. ”Jag arbetar stenhårt varje dag, och det har jag hela tiden varit tvungen att göra för att nå dit jag själv velat komma.”
Han har duckat för stenkastare, introducerat andlighet i popvärlden och uppträtt som ­Musiksveriges stilmässigt mest uttänkta artist.

– I min bok är bud­skapet att karriären har varit höga berg och djupa dalar.

1987 förvandlade några hitlåtar Thomas Di Leva från kultsångare till breddartist. De trygga rockklubbarna med hängivna fans i publiken byttes ut mot folkparkerna. Med fara för liv och lem äntrade han och bandet scenen.

– Jag började kallade mig the gladiator.

Den betalande publiken förväntade sig en annan helgunderhållning. Där stod Di Leva i egenskapade androgyna kreationer, ofta inköpta på Myrorna. I bandet satt en cellist med rastafrisyr i balettkjol.

– När jag stod på scenen hade jag strålkastarljuset i ögonen. Det gjorde att jag inte såg när stenarna kom farande mot mig.

Han var rädd inför varje konsert.

– Det är ju livsfarligt. En gång fick jag en bumling i bröstet, men de hade lika väl kunnat träffa i huvudet.

Han lärde sig att parera.

– Jag brukar säga att det var den sommaren jag lärde mig att dansa.

Folkparkerna låg ofta utanför de större städerna. Och vakter och publik kände ofta varandra.

– Jag upplevde att de kunde se mellan fingrarna med vad som hände. Det ville inte sätta dit någon bekant.

Många av Thomas Di Levas antagonister var raggare.

– De gillade inte vår framtoning och skrek: ”Är ni bögar?”.

Ironiskt nog började hans musikerkarriär med raggare i publiken.

– Jag spelade i ett rockabillyband. Som många andra musiker behövde jag sådana erfarenheter för att lära mig yrket från grunden.

Förutom musiken löper meditationen som en röd tråd genom hans liv. Allt började på Gävles stadsbibliotek. Han var 11 år och intresserad av litteratur om det okända och övernaturliga.

– Biblioteket var den tidens Google – uppkopplat mot hela världen genom alla böcker. Och helst ville man vara tuff och gå på vuxenavdelningen.

På hyllan bredvid litteraturen om Det okända stod böcker om buddhism och tibetansk meditation.

– Jag lånade en bok och prövade några enklare buddhistiska meditationer. Det hände något i mig. Meditationen öppnade mitt hjärta. Ända sedan dess har den varit en stor del av mitt liv.

De som inte är bekanta med Di Levas musik känner kanske ändå till hans klädstil. Det började med att han ville göra ett ställningstagande.

– Jag gick ner på Myrorna och började fundera på hur den där Di Leva-figuren” skulle se ut.

Syftet var att gå utanför den fyrkantighet och jantelag som han upplevde genomsyrade både Sverige och musikbranschen.

– Jag ville visa att man kunde få vara annorlunda. Man ska kunna gå ut på stan med en blomkruka på huvudet om man nu känner för det annars är man ju bara ett lik.

För fyra år sedan var det mycket rabalder kring honom i samband med hans separation från artisten Zinat Pirzadeh. I boken ägnar han ett kapitel om turerna kring det.

Genom att gå sina egna vägar har Thomas Di Leva fått utstå både hån, missförstånd och dyrkan. Nyligen gick han ut med att pengarna han får för sin kommande konsert kommer att skänkas till en funktionshindrad pojke som utvisats till Kosovo. Initiativet har, enligt honom, lett till hot och kränkningar på sociala medier.

Precis som i folkparkerna har han tidvis känt sig som en gladiator under ständig attack. Men ­efter en karriär som varat över 30 år verkar något ha hänt. Hans musik och lyrik börjar leva sitt eget liv, utanför skivor och konsertsalar.

– På nyinvigda Tele2 Arena finns det citat från mina låttexter inritat och på Brynäs hemma­matcher spelar de både ”Dansa din jävel” och ”Vi har bara varandra”.