Min lokala hjälte

Scott om de tunga åren

Adoption, fosterfamilj, bråk, en förlorad karriär och försvunna besparingar. George Scott, som växte upp i Salem, har haft det tufft.

– Men boxningen ­räddade mitt liv.

George Scott föddes i Liberia 1966. När han var två dagar gammal dog hans pappa. Hans mamma – som redan hade tio barn –fick svårt att försörja familjen och lille George flyttades runt bland släktingar, vänner och grannar.

Som sexåring adopterades han till Sverige av en kvinna med två biologiska och ett adopterat barn. De bodde i Salem och George fick efternamnet Cramne.

Uppväxten blev tuff. George Scott kände sig identitetslös, saknade en manlig förebild och kunde inte prata sitt språk med någon. Dessutom var relationen till hans adoptivmamma allt annat än bra. När George Scott var 14 år bad han socialtjänsten om att få flytta men först sedan han slagit till sin adoptivmamma fick han det.

Han hamnade i fosterfamilj, först utanför Hudiksvall, sedan Västerås. Där blev det mycket bråk och röj på stan. En dag bestämde sig George Scott och några kompisar att de skulle börja träna. De trampade in på BK Rapid och där träffade han Kjell Fredriksson – tränaren som skulle förändra hans liv.

– Kombinationen boxning och Kjell räddade mig. Jag hittade något som var kul och fick en tränare som lade tid på mig, både i och utanför ringen. Jag vill inte tänka på vad som hade hänt annars, för några dagar sedan dog ytterligare en av mina gamla kompisar.

Nyligen självbiografin ”George Scott: obesegrad” som han skrev tillsammans med frilansjournalisten Theodor Lundgren.

– Jag har inte funderat över mina memoarer tidigare, trots att jag har fått en del förfrågningar. Jag har inte tyckt att jag har varit mogen för det. Man måste ha lite i bagaget för att ha något att berätta.

Boxningskarriären fick snabbt fart. 1983 vann han junior-SM efter knappt ett års träning. I OS 1988 tog han silver och 1991 blev han proffs. George Scott flyttade till USA, fick 300 dollar per match och tränade för legendaren Angelo Dundee.

– Det var stort. Jag fick träna i en miljö jag trivdes i. Det var varmt, nära vattnet och trevliga människor kring mig. Jag tränade stenhårt och byggde upp mitt liv där.

1995 blev han världsmästare i tungvikt men blev av med titeln 1997 efter en tvist med sin manager. Så småningom hamnade tvisten i domstol och George Scott förlorade det mesta av sina pengar. När han återvände till Sverige var han rejält under isen. Drack mycket, visste inte vad han skulle göra med sitt liv.

– Det var tungt, särskilt när det gällde jobb. Att boxas var det enda jag kunde. Det var min syster som till slut fick mig att rycka upp mig. Hon var den rätta personen att prata med, om någon annan hade sagt samma sak hade jag förmodligen inte brytt mig.

George Scott fick så småningom jobb som behandlingsassistent på ungdomshemmet Sundbo utanför Fagersta, där han arbetar än i dag. Bortsett från sin medverkan i Let’s Dance och Mästarnas mästare har han inte, som exempelvis Paolo Roberto, på samma sätt slagit mynt av sitt kändisskap.

– Det är bara att av sig hatten för Paolo. Sitter man och flippar mellan kanalerna ser man honom överallt. Det är en styrka att han har vågat, det tycker jag verkligen. Jag skulle aldrig fixa det där.

George Scott har helt lagt träningen på hyllan och har inga planer på att börja boxas igen. ”Nej, nej. Jag har mina underbara barn, mitt jobb, kompisar. Det tar min tid”, säger han.

Fakta

Vill göra klädkollektion för barn

Namn: George Scott.

Ålder: Fyller 47 år i december.

Familj: Fem barn.

Bor: Johanneshov, uppväxt i Salem.

Yrke: Behandlingsassistent på ungdomshem och föreläsare.

Aktuell: Med boken ”George Scott: obesegrad” (Kalla Kulor förlag).

Framtidsplaner: Ska kanske starta en klädkollektion för barn. ”Många före detta idrottsmän har ju klädmärken för vuxna, jag tycker att det skulle vara roligt att göra något för barn.”

Fakta

George Scott om …

... sin medverkan i Let’s Dance på TV4: ”Jag skulle ha taggat ner. Folk sa åt mig att le lite, att det såg ut som om jag skulle gå en match mot tjejen jag dansade med. Jag hade nästan fobi för kamerorna, men just därför kände jag att jag skulle göra det. Jag var ormrädd tidigare och då gick jag och köpte en orm. Folk tyckte att jag var en idiot, men nu är jag inte ormrädd längre.”

... Mästarnas mästare i SVT: ”Det var fantastiskt, vilket härligt gäng! Vi umgås inte, men pratar när vi springer på varandra. Robert Prytz pratade jag med för inte så länge sedan, vi har sagt att vi ska ses någon gång.”