Min lokala hjälte

Sjunger om manlighet

Hårdrockaren Ralf Gyllen­hammar och Pippi Långstrump tycker lika­dant om styrka – den som är stark måste också vara snäll.

I höst släpper han och bandet Mustasch sin ­elfte skiva – Testosterone – där en manlighet i kris analyseras.

Ralf Gyllenhammar traskar runt det gamla vattentornet i skogen ovanför Tornvägen på Rickeby­höjden i Vallentuna. Klottret ägnar han ingen uppmärksamhet, däremot tittar han noga på grunden till det gamla huset.

– Det här är ordentligt gjort, riktigt hantverk, du hittat inte sättningsskador här, konstaterar han.

Han är hemma i Vallentuna igen efter en spelning med efterföljande fest i Åre.

– Jag vet inte om jag är bakfull eller fortfarande berusad, säger han.

Mitt i tar med honom på en tur runt platser som han gärna besöker i Vallentuna. En sväng förbi grannens inredda garage, via kulturhuset i centrum, en välbehövlig Café Cortado på Stenugnsbageriet och sedan till det gamla vattentornet.

Nyligen blev han och hans band Mustasch klara med sin elfte skiva. En mjukare, mognare skiva, enligt honom själv.

– Det handlar inte om motorcyklar och att slå folk på käften. Det här är ett band som tittat på oss själva och frågat: ”Vad känner vi?”, säger han.

Resultatet har blivit en ­skiva med ett helt nytt sound med många ballader.

Producenten Richard Löfgren har styrt produktionen.

– Med vissa låtar frågar jag mig: ”Är det verkligen jag som sjunger?”. Jag har för första ­gången tagit regi och det har blivit fruktansvärt bra, säger Ralf Gyllenhammar.

Det är han som skrivit alla texter på skivan och den röda tråden är – som albumtiteln skvallrar om – manlighet.

Ralf konstaterar att han själv tillhör den minst politiskt ­korrekta grupp som finns i samhället, en vit medelålders man. Klichéerna uppfylls.

– Jag har en massa testosteron och gillar formel 1. Men jag måste också få finnas, säger han.

Men samtal med tjejkompisar som varit utsatta för våldtäktsförsök och tidningsskriverier om gruppvåldtäkter har chockerat honom.

– Manligheten är ifrågasatt i dag. Med all rätt. Män är starka och ska vara trygga. I stället ses vi som en fara. Men gruppvåldtäkt. Vad är det här? En man har kraft och är stark, använd inte det ­negativt! Det vet väl alla att man ska vara snäll.

Många tankar om vad det innebär att vara man började han formulera förra året, då hans pappa dog.

Pappan, som var byggnads­ingenjör och farfadern som var smed stod för en kärv manlighet där fokus låg på att sköta sig och hålla ihop familjen.

– De var så ”honorable”. Far och farfar satt där med en grogg och kollade på tipsextra. Det fanns en trygghet i det.

Är inte det en förlegad bild av könsroller? Hur blir det med jämställd­heten?

– Jämställdhet är bra. Men en man kan inte bli en kvinna. Vissa saker kommer vi inte runt.

­Som formel1?

– Ja.

På skivan finns också låten ­”Someone”, den första låt han skrivit till sin fru, Doris.

– ”Jag hoppas jag dör före dig för jag vill inte vara ensam”, har jag skrivit.

Också synen på familj och ­relationer har han hämtat från pappan. Att hålla ihop är viktigt. Ett enstaka bråk eller en kort otrohetsaffär är inget att riva upp ett gemensamt liv för.

– En riktig man håller ihop ­skiten. Mamma och pappa var gifta i 50 år och de var verkligen ett team. Det är en värdemätare för mig.

På tio skivor har Ralf Gyllenhammas sjungit om traumat att bli bortadopterad vid tre års ålder. Den elfte skivan – ”Testosterone”, beskriver han som mognare och mjukare. Här analyseras manligheten. Adoptivpappan är förebilden.