Slöjdgerilla på marsch

En lyktstolpe invirad i fluffigt garn och en färgglad rånarluva på ett stenklot. Skojigt och färgglatt, javisst.

Men också en politisk handling. I en ny bok ­visar Bagarmossenbon Frida Arnqvist Engström hur gerillastickarna i Stockholm är en del av en ­global, medveten ­rörelse.

De smyger ofta ut om natten. I skydd av mörkret fäster de sina garnstycken runt lyktstolpar, staket, dörrhandtag och träd. De är graffitikonstnärer men i stället för sprejfärg använder de garn, stickor och virknålar.

– Jag blir glad varje gång jag ser en garntagg, de är färgglada och fina. Men det jag vill lyfta fram är att det finns en politisk tanke bakom dem, säger journalisten och bloggaren Frida Arnqvist Engström entusiastiskt.

På soffbordet i vardagsrummet hemma i Bagarmossen ligger hennes nyutgivna bok ”Gerillaslöjd”. Den skildrar den slöjdvåg som svept genom världen under 2000-talet. Startskottet gick i New York, där Debbie Stoller startade det första stickkaféet 1999. Stitch’n Bitch kallade hon sin grupp, som hade det uttalade syftet att uppvärdera kvinnligt hantverk.

Hon lyckades, minst sagt. Stickkaféer började växa upp som svampar ur jorden, världen runt. Så också i Stockholm. Plötsligt stickade kvinnor inte längre bara i hemmets vrå utan på alla möjliga offentliga platser.

Sedan dröjde det inte länge innan garngraffitin dök upp. Inspirerade av gerillastickare i USA och Storbritannien började grupperna Masquerade och Stickkontakt pryda Stockholm med sina färgglada taggar i mitten av 2000-talet. Ett urgammalt, kvinnligt hantverk fick en ny skepnad – och ett nytt, laddat innehåll.

– För många är garntaggandet ett politiskt ställningstagande. När de stickar kritiserar de masskonsumtionen och slit- och släng-samhället. De vill lyfta fram värdet av att göra något själv och konsumera mindre, säger Frida Arnqvist Engström.

Trots att garngraffitin inte förstör är den förbjuden i Stockholm, som en följd av nolltoleransen mot graffiti. Det är problematiskt, tycker Frida Arnqvist Engström. Hon skulle vilja att kreativa krafter fick ta större plats i det offentliga rummet. Det är också vad graffitistickarna vill. Med sina taggar tar de staden i anspråk – lyfter fram mjuka och långsamma värden (det tar tid att sticka) i en stressig och kommersiell miljö.

Sedan lägger de ut bilderna på nätet, som inspiration åt andra.

– Hela rörelsen har en tydlig koppling till internet, den hade aldrig fått en sådan spridning annars. Och det är en väldigt generös kultur. Alla delar med sig av sitt kunnande, på sajter och Youtubeklipp, säger Frida Arnqvist Engström.

I sin bok skildrar hon inte bara gerillastickare. Hon lyfter också fram andra rörelser som vuxit fram under senare år, bland annat gerillaodlare, radikalslöjdare och radikalbrodöser (som broderar utmanande och samhällskritiska budskap).

Gemensamt för de flesta är att de ser DIY (Do It Yourself) som ett sätt att förändra världen. Frida Arnqvist Engström tror också att det är möjligt.

– Jag är övertygad om att ju fler som skapar själva desto större skillnad kan man göra. Då sprider man värdet av kvalitet framför konsumism. Det är den vägen vi måste gå, säger hon.

Fluffig garngraffiti på Söder, av Masquerade.

Stickad rånarluva på stenklot, av Masquerade.

Färgglad tagg på järnring, av Masquerade.

”Subversive Cross Stitch”, av ­Julie Jackson.

Fakta

Sajten kurbits.nu vill bota din slöjdångest

Namn: Frida Arnqvist Engström

Ålder: 40 år

Familj: Maken Anders Engström (som driver Bagisbloggen), ­barnen Vanna, 7, och Pella, 4.

Yrke: Journalist, bloggare.

Bor: I lägenhet i Bagarmossen sedan 2007.

Aktuell: Med boken ”Gerillaslöjd” (Hemslöjdens förlag).

Mer: Driver slöjdbloggen kurbits.nu, ”som tar dig förbi syslöjdens ångest och in i det riktigt roliga gör det självet.”

Bakgrund: Är konstvetare. Började yrkesbanan som konstkritiker. Nyhetsredaktör på tidningen Hemslöjd 2005–2011. Är nu frilansande journalist och föredragshållare samt deltidsanställd på Konsthantverkscentrum.