Min lokala hjälte

Tjuvkika i När djävulen kom till Bagarmossen

Omslaget till Anita Santessons nya roman När djävulen kom till Bagarmossen. Omslaget är illustrerat av Jonas Rahm.
Omslag till Anita Santessons roman När djävulen kom till Bagarmossen.
Författaren Anita Santesson har skrivit en fantasyroman, som utspelar sig i Bagarmossen.
Mitt i har fått möjlighet att publicera ett exklusivt utdrag ur boken, där Byälvsvägen och en speciell graffiti-målning har en central roll. "Bröderna Nilsson hade efter en timmas idogt arbete lyckats få bort det sista spåret av fisken. Eller ”det satans klottret”, som de kallat den".

Författaren Anita Santesson kommer efter årskiftet ut med romanen När djävulen kom till Bagarmossen. Lokaltidningen Mitt i Hammarby Skarpnäck har intervjuat henne om hur hon fick inspirationen till att skriva en fantasyroman om hemtrakterna.

”Boken handlar faktiskt om att djävulen flyttar in granne med Ylva på Byälvsvägen och erbjuder sin hjälp”, konstaterar Anita Santesson i Mitt i:s intervju.

Mitt i har fått möjlighet att publicera ett exklusivt utdrag ur boken där bland annat Byälvsvägen och en numera berömd graffiti-målning har en central roll:

”Vid Byälvsvägen 22, mellan loftgångshusen, fanns en tillbyggnad. Där hade någon målat en stor piraya. Ingen visste vem som gjort den. Men de boende var överens om att den var gjord av en stor konstnär. Fisken hade tjocka läppar, gulgrön kropp, flammande fenor och simmade på betongen. På sidan av den hade någon textat: Till en vän. Vissa påstod att den var ett minne över en 19-årig latinamerikansk pojke som sagt till tre småungar att inte leka med kniv och därefter blivit mördad. Andra sa att det var en present till en tjej på hennes födelsedag. Ingen visste med säkerhet, men fisken ingav respekt och den kommunala fastighetsägaren lät målningen vara.

Där på Byälvsvägen hade människorna sina rutiner. I gryningen vandrade trötta fabriksarbetare, städare och vårdbiträden förbi fisken mot 161:ans busshållplats. Närmare hundra olika språk talades på lekplatserna mellan husen och minst lika många kryddor användes i köken vid middagstid. Ja, sannerligen, bland loftgångarna var ett myller av starka krafter, och minst en gång om dagen körde polisen sakta förbi i sitt trögflytande arbete att göra Bagarmossen till en trygg plats.

Klockan var inte mer än 05.30 denna dimmigt grå septembermorgon när bröderna Henrik och Jan Nilsson kom körande i sin blå skåpbil som de laddat full av frätande kemikalier i sitt uppdrag att hålla Stockholms förorter fria från klotter. Jan Nilsson var mycket stolt över firmabilens logga med mottot: ren stad nu!

Bilen stannade vid Byälvsvägen 22. Bröderna tog på sig vita hjälmar, skyddsmasker och handskar. Likt två astronauter studsade de ur sin farkost och kopplade upp sig mot vattenledningen. Lite högtryck skulle bli en fin början, innan det var dags för finliret.

Ur porten kom den jamaikanske tidningsutbäraren. Då han fick syn på bröderna i full färd med att högtrycksspruta fisken skakade han på huvudet och ropade: ”No, no. em people loves it.” Men bröderna Nilsson hade döva öron och ett uppdrag värt 17 500 kronor på faktura.

I huset intill, på andra våningen, tog Ylva Svensson fram hundkopplet och satte det om halsen på sin älskade vovve Pajas. Schäferblandningen gnällde upphetsat, och tyckte att de inte kunde komma ut fort nog. Först då hon lade sin hand på tikens hals och bjöd på en köttbulle lugnade sig hunden något.

Ylvas ögon var svullna av drömmarnas ansträngning. Hela natten hade hon dansat på lina i rosa tyllklänning, buren av beundrande blickar och stigande applåder, tills väckarklockan påminde henne om värkande leder och vardagsliv. Hon tryckte ner fötterna i sina slitna gymnastikskor, öppnade dörren och möttes av en cementgrå morgondimma.

Morgonluften var kall och loftgången tom. Trädet som räckte upp till andra våningen var den enda färgklicken, och små rönnbär mot gulgröna blad lyste i det grå diset. En och annan tapper koltrast sjöng, och i huset mitt emot började lampor tändas och kaffebryggare sättas på. Ylva släpade på cykeln och gjorde sig beredd att sparka undan soppåsarna som brukade stå vid grannens dörr. Men för ovanlighetens skull var där städat och persiennen nerdragen. Det bodde fem grannar på varje våningsplan och Ylva fick passera dem alla innan hon kunde böka sig in i trapphuset. Där ställde hon cykeln i den pissluktande blå plasthissen från 1973. Två gånger hade hon fastnat i den. Sista gången hade hon fått vänta i tre timmar på hjälp, efter det tog hon alltid trapporna och lät cykeln åka själv.

Pajas drog i kopplet hela vägen ner för trapporna, ivrig att jaga första bästa katt eller annat kul som möjligtvis kunde visa sig. Väl ute ur porten stelnade hunden till. Ylva drog ett djupt andetag. Men denna morgon var inte som andra morgnar. I stället för stärkande morgonluft fylld av syre fylldes lungorna av något frätande. Hon började hosta. Pajas reste ragg och skällde.

Bröderna Nilsson hade efter en timmas idogt arbete lyckats få bort det sista spåret av fisken. Eller ”det satans klottret”, som de kallat den. Nu stod de lutade mot sin skåpbil med visiren uppfällda och rökte belåtet varsin cigarett.

Ylva blev stående utanför porten med sin hostattack, och det tog några sekunder innan hon samlat tillräcklig information för att översätta det hennes ögon sa henne. I stället för fisken som prytt tillbyggnaden var där nu en stor fläck.

”Var är fisken?” frågade hon med cykeln i ena handen och Pajas som stretade i kopplet i den andra. ”Vad har ni gjort?”

”Vårt jobb”, flinade bröderna Nilsson i kapp och fimpade”.

Utdrag ur Anita Santessons roman När djävulen kom till Bagarmossen. Boken släpps på förlaget Bucket List Books i början av 2017.

Tips! Läs också intervjun med den hemlige grafitti-konstnären som sägs ha målat verklighetens piraya på Byälvsvägen och hur fisken efter att ha blivit raderad på väggen via omvägar dykt upp igen i ett helt annat sammanhang.