Från trångsynta Trångsund till härliga Hökis

Jennifer Jungelin känner sig hemma i Hökarängen.
Jennifer Jungelin känner sig hemma i Hökarängen.
Känslan av utanförskap försvann när Jennifer Jungelin lämnade villorna i Trångsund och hamnade i Hökarängen. I en känslosam dikt skriver hon om flytten som förändrade allt.
För det belönades hon nyligen med Tensta konsthalls textpris.

”Ensammast i villaförorten

Barnet som fick sota

för sina föräldrars olikhet.

Hon som aldrig hade något att visa upp.

I radhusområdets vem har mest?”

Inledningen på Jennifer Jungelins dikt beskriver hur det vara att växa upp som mobbad med fattiga föräldrar bland villorna i Trångsund.

– Jag gick på den rikrika skolan där du var tvungen att visa upp vad du hade och vad du fått. Jag var synskadad och hade inte mycket pengar. Det var två parametrar som blev fel. De flesta tyckte det var jobbigt att jag gick i klassen. De kompisar jag hade kunde bara vara med mig ibland, berättar hon när vi träffar henne i solen på Lingvägen i Hökarängen.

”Det var verkligen som två helt olika världar”

Det var här hon hamnade när hennes föräldrar skilde sig. Det som många barn fruktar mest av allt, blev för Jennifer Jungelin en start på något helt annat.

– I början bodde jag varannan vecka i Trångsund och varannan i Hökarängen. Det var verkligen som två helt olika världar. Jag hade en synskadad kompis här som jag varit på läger med. Vi blev väldigt goda vänner.

Men det var inte bara vänskapen. Så här beskriver hon Hökarängen i sin dikt:

”Här finns plats för många.

Särskolan och förskolan ligger vägg i vägg.

Och nyanlända hjälper henne över gatan.

Här trängs människor av alla de slag

i lågprisbutiken.

Här trängs blodpudding och filmjölk

Med grekiska pajer och halal-slaktat kött. Barnet är vuxet nu.

Och hon är unik i en gemenskap”.

Jennifer Jungelin döpte dikten till ”Från ensamhet i villaförort till gemenskap i betongförort”. Hon skickade in den till tävlingen om Tensta konsthalls textpris. Där belönades dikten nyligen med andra pris

– Jag blev väldigt glad. Det kändes som en liten revansch.

Berätta mer om varför Hökarängen är så speciellt!

– Jag känner igen mig i människorna. Samtidigt finns det så många olika människor här. När man träffar och pratar med folk är de generellt mycket trevligare här.

Fakta

Skriver på en roman

Namn: Jennifer Jungelin

Ålder: 18 år

Bor: Hökarängen

Gör: Läser på gymnasiet och skriver på en roman

Aktuell: Vinnare av Tensta konsthalls textpris

Övrigt: Följ Jennifers skrivande på Facebook: Poet Jennifer Desideria Jungelin

Fakta

Här är hela dikten

Från ensamhet i villaförort till gemenskap i betongförort

Ensammast i villaförorten.

Barnet som fick  sota

för sina föräldrars olikhet.

Hon som aldrig hade något att visa upp.

I radhusområdets vem har mest?

Hon gick ut för att leka.

Hon kom hem med kattbajs

de kastat på hennes kläder.

Och sår från ett fall.

Över ett snöre.

Ett bus de andra barnen hade lärt sig

att man fick göra.

Mot en som var blind.

Hon var Den blekaste vid skolstarten.

Den enda som inte haft råd att resa utomlands.

Men hon studsade in i klassrummet.

I sin iver att berätta om medeltidsveckan på Gotland.

Hon såg inte de andras  miner

 

Hon såg inte skillnaden på sina begangnade

Och de övrigas märkeskläder.

Därför låg hon vaken

om kvällarna

och undrade varför hon inte fick vara med.

Lyckligt ovetande.

Om orden från hetsiga föräldramöten.

Där det sagts att hon var för konstig.

För att få leka med deras normala barn.

I det lilla centrumet

fanns ett gym för vältränade medelklassmammor.

Och en liten ica-butik.

Med höga priser

på fläskfiléer och krämiga ostar.

En gång på nyårsafton

Tog hennes mammas a-kassa slut.

Kortläsaren skrek ut sitt avvisande.

Och alla rika föräldrar stirrade hånfullt.

Men även utstötta barn

Växer upp.

Också annorlunda föräldrar kan skiljas.

Och flytten bar av

till en betongförort.

Här skänks det och tiggs det

I grupper på facebook.

Och hennes mamma sa

att alla barn i området

inte hade råd att gå på gröna lund.

Här fann hon en bästa vän.

En gemenskap med djupa samtal och tekvällar.

Här äts det pizza i sängen .

Och man har tråkigt på varsitt land under sommaren.

Här finns plats för många.

Särskolan och förskolan ligger vägg i vägg.

Och nyanlända hjälper henne över gatan.

Här trängs människor av alla de slag

i lågprisbutiken.

Här trängs blodpudding och filmjölk

Med grekiska pajer och halal-slaktat kött.

Barnet är vuxet nu.

Och hon är  unik i en gemenskap.”