Han bygger världens bästa mikrofon i Vasastan

Didrik De Geer spelar in varje onsdagskonsert i Matteuskyrkan på en av sina dyrgripar.
Didrik De Geer spelar in varje onsdagskonsert i Matteuskyrkan på en av sina dyrgripar.
Didrik De Geer byggde om radioapparater innan skolåldern, mekade ihop egna förstärkare innan puberteten och satte ihop sin första mikrofon 1993 i källarförrådet under sin lägenhet på Idungatan.
Sedan dess har världsartisterna köat för att få lägga vantarna på en av hans mikrofoner.

Steinwayflygeln ljuder mäktigt genom Matteuskyrkan. Pianisten Pontus Carron spelar ett dramatiskt stycke inför det tjugotal personer som tagit sig hit för kyrkans återkommande onsdagskonsert.

Men mellan publiken och pianisten står något som annars endast återfinns i de finaste av studios, hos de mest kräsna producenter och framför de största av artister och skådespelare.

Didrik De Geer

Den världsberömda och helt handbyggda Didrikmikrofonen tingar 250.000 riksdaler. Foto: Wilhelm Jaresand

Kostar en kvarts miljon

Neil Young, Mariah Carrey, Backstreet Boys, Britney Spears, Celine Dion, Metallica, Benny Andersson. Skådespelarna i Star Wars-filmer. Alla har de stått framför en sådan bronsmikrofon som nu står på ett stativ mitt i Matteuskyrkan.

Den är enligt många världens absolut bästa, kostar en kvarts miljon kronor och görs för hand av Vasastadsbon Didrik De Geer i källarlokalen i huset där han bor.

– Fan vad stor den är! Får jag klappa? säger en åhörare när konserten är slut.

Den digitala diarrén som omger oss människor gör mig sjuk

Didrik De Geer

Didrik De Geer står någon meter bort och håller på och packar ned Nagrabandaren som anses vara världens bästa, men som han ändå lagt sex år på att förbättra.

– Se men inte röra, säger Didrik och lägger ned även mikrofonen i den gröna Samsoniteväskan han inrett med skyddande filt.

Ratar Drottninggatan

Han rullar väskan ur kyrkan, försiktigt ner på trottoaren och sen rakt ut på Vanadisvägen.

– När de byggde om trottoarerna i stan satte de dit de här smårutorna. De är hemska. Skakar så ofantligt att utrustningen kan ta skada.

Didrik De Geer

Didrik rullar utrustningen från Matteuskyrkan i en ombyggd Samsonite-väska. Foto: Wilhelm Jaresand

Han bor ett par hundra meter från kyrkan, äter sin lunch runt knuten och dricker ogärna sin öl bortom Odenplan. Sveavägen går han sällan på och Drottninggatan vill han inte ens prata om.

– Riktiga stockholmare går inte på de stora stråken, vi sicksackar oss fram via bakgatorna.

Väljer krog efter ljudnivå

Måste han ändå lämna sitt ekosystem kring Norrtull får en kompis komma och hämta honom med bil. Förutom storstråk är även alla digitala ting utsorterade ur hans liv. Ingen mobiltelefon, ingen tv, ingen dator, inget internet, inga cd-skivor och absolut inga mp3-filer.

– Den digitala diarrén som omger oss människor gör mig sjuk. Både fysiskt och psykiskt, och när det kommer till ljud är den digitala så kallade revolutionen vår tids största bluff. Det är sinnenas fördumning.

Mina kompisar säger att jag borde skriva en tusensidig bok med alla anekdoter

Hans lägenhet är inredd med omaka men fina trämöbler från flera olika epoker och fjorton mattor, stora som små, från världens alla hörn. Bara två av dem på golvet. Resten är upphängda på väggar och framför dörrar.

– Jag behöver det där för att känna trygghet och så. Jag är känslig för ljud och signaler, går knappt in i restauranger med musik eller ber dem sänka eller stänga av. Jag väljer ofta krog efter ljudnivå.

Bygger mikrofoner i källaren

Han har bott i fastigheten på Idungatan sedan 1976. Först i en etta på andra våningen, och nu i tvåan på bottenvåningen. Ettan tjänade förut både som bostad och verkstad och när värden såg trängseln frågade han om inte Didrik ville ta över källarlokalen som ändå stod tom.

– Förstå chocken jag fick när jag gick ner för att kolla och steg rakt in i en lokal perfekt för en finmekanisk verkstad.

Lokalen var nämligen en gång i tiden startplatsen för mobilantenn-företaget Allgon. Idag är det Didriks verktyg som fyller lokalen.

Didrik De Geer

Här i sin finmekaniska verkstad bygger Didrik mikrofonerna för hand. Foto: Wilhelm Jaresand

”Måste lyssna musikalisk på maskiner”

Specialbyggd mikrokator med precision på en tiondel av ljusvågslängden, schweizisk fräs från 1963 med vektorbord för att tillverka kapslarna i mikrofonen, en lindningsmaskin för att göra transformatorer till mikrofonerna och nätaggregaten, precisionsborr på 0,2 millimeter med en jigg han själv svarvat fram från en metallklump.

– 3D-skrivarna blir bättre och bättre men för den precision jag behöver räcker de helt enkelt inte till.

Didrik De Geer

Borrhuvudet är på 2 mm och jiggen har han svarvat fram själv. Foto: Wilhelm Jaresand

Inte nog med att alla maskiner är nästintill omöjliga att hitta, Didrik har dessutom pillat flera månader med varje maskin för att göra dem bättre än original.

– Man måste lyssna musikaliskt på maskiner. Uppstår oljud gör man något fel. Lyssna är en gammal tradition bland svarvare, det gjorde varenda en.

Hängde med Neil Young på ljudmässa

En schweizare som konstruerat sådana här maskiner tappade hakan när han la ögonen på Didriks inventarier. Precis som  ett gäng högt uppsatta musiktyper från Singapore gjorde när de fick syn på Didrik, som de trodde var död. Och på en stor ljudmässa i USA visade det sig att snubben Didrik trodde var en snäll hemlös som ville nynna lite i hans mikrofon hette Neil Young.

Det här är bara några av alla anekdoter.

– Mina kompisar säger att jag borde skriva en tusensidig bok med alla anekdoter. Det kanske jag gör. När jag har tid.

Att bygga de här mikrofonerna tar nämligen väldigt mycket tid. Allting görs för hand, svarvas fram, fräses ur, löds fast. Idag finns endast 36 stycken Didrikmikrofoner eftersom det tar honom tre månader att göra en enda.

– Plus ett helt liv av forskning, utveckling och metodik.

Didrik De Geer

Didrik rullar sin utrustning ner i källarlokalen där underverken utförs. Foto: Wilhelm Jaresand

”Räddade livet på mig”

Ett liv som inte alltid varit lätt, och som räddats av framförallt två saker. Hans morfar och möjligheten att få spela in Matteuskyrkans onsdagskonserter.

Tillsammans med sin ingenjörsmorfar byggde han om radioapparater medan hans jämnåriga lekte i sandlådan. Första förstärkaren knåpade han ihop som tioåring.

– Utan morfar vet jag inte hur det hade gått, men jag vet att Matteuskyrkans musik räddade livet på mig. Det är en av norra Europas viktigaste musikaliska institutioner då de är mer eller mindre ensamma om att ha återkommande, klassisk livemusik utan förstärkning av den här kalibern. Hade jag inte kunnat vara här och spela in, helt analogt och på den äkta musikens villkor, hade jag nog supit ihjäl mig.