Kenneth Hermele växte upp på Söder, i en isolerad värld. Foto: Privat/Sofia Runarsdotter.
Kenneth Hermele växte upp på Söder, i en isolerad värld. Foto: Privat/Sofia Runarsdotter.
Lindvallsplan fräckaste trampbil. Foto: Ur boken "En Shetl i Stockholm".
Lindvallsplan fräckaste trampbil. Foto: Ur boken "En Shetl i Stockholm".
Kenneth är i dag humanekolog – och besöker synagogan sporadiskt. Foto: Sofia Runarsdotter
Kenneth är i dag humanekolog – och besöker synagogan sporadiskt. Foto: Sofia Runarsdotter

Han växte upp i en judisk by – mitt på Söder

Kultur Kenneth Hermele levde i en heljudisk miljö på Södermalm. Som ett eget samhälle mitt i samhället.
Nu har han skrivit en bok om uppväxten.
– Många som bodde här var överlevande från Förintelsen, säger han.

Det är 1950-tal. På Lindvallsplan i dåtidens fattigsöder vid Hornstull låg ett hyreshus där det endast bodde judar, i folkmun kallades det för ”judehuset”. Huset byggdes med bidrag från judiska mecenater för att ge husrum åt judiska flyktingar som kom till Stockholm före andra världskriget.

– Där växte jag upp. Man kände att det var till för mindre bemedlade, för man delade till exempel badrum. Många som bodde här var överlevande från Förintelsen, säger Kenneth Hermele, 69 år.

Han är född i Stockholm och bodde i lägenheten tillsammans med sin bror, sin fromma, religiösa mamma och mer utåtriktade, pragmatiska pappa som drev en importfirma. Föräldrarna hade sina rötter i Polen och Tyskland, och hade turen att komma till Sverige före kriget.

Kenneth Hermele, med svart slips, tillsammans med sin bror, mamma och pappa.

Det fanns vid den här tiden två ”judehus” på Södermalm, detta och ett annat på Klippgatan vid Vita bergsparken. Kenneth Hermele berättar att han växte upp i en shetl, ett parallellsamhälle i samhället.

– Jag träffade inte några ickejudar innan jag började realskolan.

Kenneth Hermele.

Fram till tonåren levde han i en totalt isolerad judisk miljö. Familjens umgänge var heljudiskt, han gick i den judiska Hilleskolan inne i stan och på lördagarna gick han med sin mamma till den ortodoxa synagogan på Sankt Paulsgatan.

– Jag träffade inte några ickejudar innan jag började realskolan i sjätte klass, då jag hamnade i en vanlig svensk klass på Eriksdalsskolan.

Där var han något av en udda fågel, som inte åt med de andra i skolmatsalen, då maten där inte var kosher, och inte gick till skolan på lördagen när det var sabbat.

– Jag var inte mobbad eller så, men mitt verkliga umgänge skedde med mina judiska vänner på det judiska centret på Nybrogatan.

Hur har det påverkat dig att växa upp i en så pass sluten miljö?

– Det har givit mig ett utanförskap, som jag är glad för. Jag kan se på det svenska samhället både ur ett utifrån och ett underifrånperspektiv.

Han har till exempel svårt för ordet ”vi”.

– Som att ”vi svenskar gör si eller så”. Jag antar inte att alla ska vara likadana som jag. Och jag tror att många, liksom jag, har flera olika identiteter. Att ordet ”vi” kan stänga ute många.

Från synagogan på Sankt Paulsgatan.

Kenneth Hermele har nu skrivit en bok om sin uppväxt som heter ”En shtetl i Stockholm” (Weyler förlag). Det är första gången han skriver berättande, tidigare har en skrivit ett tjugotal skrifter och böcker som främst handlat om ekonomi och humanekologi. Han arbetar som lektor på Göteborgs universitet.

Han lever inte längre som en ortodox jude. Efter studenten började han göra avkall och besöker numera synagogan sporadiskt.

– Jag är inte i dag en religiös människa, men ändå väldigt judisk.

En viktig del från judendomen som han tagit till sig är budskapet om att försöka göra något gott för mänskligheten, ”tikkun olam”.

– Det är ett judiskt uppdrag, att göra världen lite bättre. Att försöka göra gott.