Från misärens Huvudsta till Råsundas glans

Utanför ladugården på Stora Alby gård i Huvudsta, cirka år 1900. T h Michael Karlsson.
Utanför ladugården på Stora Alby gård i Huvudsta, cirka år 1900. T h Michael Karlsson.
Hur var det att bo i lortiga, fattiga Huvudsta på 1900-talets början?
Och hur fick Råsunda sin glans som lever kvar, än idag?
Häng med på en historisk guidning på cykel där stadsdelarna jämförs.

Historikern Michael Karlsson flyttade till Bergshamra för 20 år sedan och blev genast intresserad av Solnas historia. Idag är han något av en Solnaexpert och håller i en historisk cykelguidning där Råsunda jämförs med Huvudsta. Det svenska klassamhället vid 1900-talets början kunde knappast vara tydligare.

Berätta mer!

– Stockholm var, precis som London och Paris, en smutsig stad. Det eldades med kol och med industrialiseringen ökade befolkningen, men var skulle folk bo? Man började bygga förstäder och Råsunda blev till. I marknadsföringen vände man sig till stockholmare som hade det bättre ställt, och som ville ”förena stadens bekvämligheten med lantlivets behag”. Välkända arkitekter anlitades för att bygga en stenstad. Stora, fina bostäder med den senaste tekniken: hiss, vattenklosett och telefon. Det byggdes folkskola, idrottsanläggningar och tennisbanor och friluftsbad med Djursholm och Saltsjöbaden som förebilder.

Råsunda var hett alltså. 

– Ja, det var det. Filmstaden bidrog till det också med Greta Garbo och andra som rörde sig här. Spårvagnen drogs hit från Stockholm för att de boende i Råsunda skulle kunna ta sig till jobbet. Den gick driekt till Stockholm för att Råsundaborna skulle slippa behöva beblanda sig med folk från exempelvis Hagalund. Man ville inte blanda samhällsklasserna.

Spårvägsbygge på Stockholmsvägen, nuvarande Råsundavägen, 1910-tal.

Det var tuffare i Huvudsta…

– Ja. I början av 1900-talet ägdes hela Huvudsta av godsherren Max Wibom på Hufvudsta gård. Han fick betalt från Stockholm för att ta emot så kallade fattighjon och bygga bostäder åt den, först 1918 förbjöds den här typen av fattigvårdsauktioner. Resultatet blev ruckel istället för välbyggda hus. Det fanns inget avloppssystem så sanitärt var det väldigt illa, allt rann rakt ut i Ulvsundasjön.

Familjen Wibom på Huvudsta Gård, 1902.

Låter inget vidare. Hur mådde folket i Huvudsta?

– De blev sjuka och dog ju tidigare än de i Råsunda. Spanska sjukan slog hårdare här.

Hur fick man slut på eländet?

– 1943 fick Solna stadsrättigheter. De styrande ansåg att bostadsstandarden i Huvudsta var för låg. Ingenting ansågs vara värt att bevara så nästan allt revs. De få byggnader från gamla Huvudsta som finns kvar idag saknar kulturhistoriskt skydd. Eftersom Solna saknade ett centrum började man bygga Skytteholm. Det smälte ihop Huvudsta, Hagalund och Råsunda.

Michael Karlsson.

I din guidning drar du paralleller till dagens Solna.

– Jag tänker på hur folk röstar, det kan säga något om hur sega vissa strukturer är. En annan sak är att det finns en tendens att uppfatta olika värden i stenstaden längs mes Råsundavägen jämfört med miljonprogrammen i Huvudsta.

Hör Michael Karlssons spännande Solnahistorier den 22 september klockan 13. Guideturen anordnas av ABF. Start vid korsningen Hannebergsgatan/Skytteholmsvägen och slut på Råsundavägen. Pris 120 kronor, begränsat antal platser. Anmälan via ABF.