Sirpa Cassel, Julia Cassel och Irma Cassel ser sig alla som sverigefinnar.
Sirpa Cassel, Julia Cassel och Irma Cassel ser sig alla som sverigefinnar.

De håller finskan vid liv

Reportage Att lära sig sitt modersmål ordentligt är viktig för nationella minoriteter. Goda kunskaper i båda språken gör det lättare att inte hamna mellan två kulturer.

Kanske är det därför som intresset för att föra finskan vidare är större än någonsin.

– Jag tycker inte om att inte förstå. Pratar de om något hemligt får jag inte veta men annars berättar de vad de pratar om. Men det känns ändå läbbigt att inte förstå, säger elvaåriga Julia Cassel.

Mamma och mormor pratar finska flytande. Men det gör inte Julia, trots att finska var det första språket hon lärde sig.
Sirpa Cassel pratade bara finska med barnen i början. Men när Julia låg efter i språkutvecklingen blev hon orolig.

– Jag fick höra att jag gjorde det svårt för barnen genom att hålla igång tvåspråkigheten så jag slutade, säger Sirpa.


Missa inte del två om hur politiken och lagar påverkat möjligheterna till modersmålsundervisning för sverigefinnar. Publiceras i tidningen den 30 maj och på webben 28 maj.


Julia tappade finskan. När det blev dags att välja skola funderade familjen på Sverigefinska skolan i Väsby.
– Vi ville inte att hon skulle vara den enda som inte kunde språket, säger Sirpa Cassel.

Det är en situation som mormor Irma Manner känner igen sig i. Familjen flyttade till Sverige 1960 från Alposjärvi i finska Pello när hon var sex år och när hon började skolan fick hon ställa om till svenska.

15,9

procent av alla invånare 
i Upplands Väsby har rötter 
i Finland i tre generationer.

Sirpa är den enda i familjen som gått länge i en finsk skolklass och är därför den som är säkrast på deras gemensamma modersmål. Hon delar upplevelsen som många tvåspråkiga personer berättar om, att de har två identiteter men inte helt passar in i någon.

– Jag pratar inte lika bra svenska som finska men jag pratar inte lika bra finska som finländare som bor i Finland. Är jag här känner jag mig finsk och är jag där känner jag mig svensk, säger Sirpa.


Bröllopsporträtt på Sirpas farmor och farfar Elli och Teuvo Cassel. Julbilden är på Irma och maken Seppo, Sirpa och brodern Markus från Väsby på 90-talet. Foto: Åsa Sommarström


Men hon beskriver sig ändå som sverigefinsk. Att hon kunnat upprätthålla finskan tror Sirpa till viss del beror på att de bott i områden med många andra sverigefinnar. Först i Grängesberg och därefter i Väsby. De har släktingar i andra delar av Sverige där det inte bott lika många sverigefinnar.

– Mina kusiner hade hemspråksundervisning men ville inte prata finska, de tyckte det var pinsamt. I dag har de inte kvar språket, säger Sirpa.

Men att det skulle vara pinsamt att prata finska är inget som vare sig Irma, Sirpa eller Julia har känt.

– Jag har aldrig känt av något negativt eller någon mobbning för att jag är finsk, säger Irma.

– En del skämtar och frågar om jag dricker ”kosken”, har en kniv och badar bastu hela tiden. Men det är med glimten i ögat, säger Sirpa.

”Mina kusiner hade hemspråksundervisning men ville inte prata finska, de tyckte det var pinsamt.”

Sirpa Cassel

Det kan ligga något i att det varit lättare för familjen att hålla språket vid liv eftersom de bott i områden med många sverigefinnar.

– Det har nog varit lättare för familjer på så vis att det funnits tillgång till finska klasser och förskolor, säger Leena Huss, professor emerita i finsk-ugriska språk. Hon har forskat om minoriteters språk och kultur.

Men samtidigt finns också gott om berättelser om diskriminering i områden med stor andel sverigefinnar. Samhällets karaktär kan också påverka viljan att hålla fast i sin bakgrund och där tror forskaren Leena Huss att Väsby kan vara speciellt.

– Det har funnits framträdande sverigefinnar som haft ledande positioner i kommunen. Jag vet att en tidigare rektor på

Sverigefinska skolan sa att de alltid fått stöd av kommunen. Det finns andra tvåspråkiga friskolor som snarare uttryckt att de känt sig motarbetade, säger Leena Huss.

Så vad innebär det då att vara sverigefinsk? Det är något som ofta diskuteras på modersmålsundervisningen.

– Det här med identitet är intressant. Jag har flera elever som inte är finskspråkiga men upplever att de är sverigefinländare, säger modersmålslärare Helena Sköldin som bland annat arbetar i Upplands Väsby.


Läraren Helena Sköld och elverna Emma Räsänen och Max Mann gör finska vippor till Valborg. Foto: Åsa Sommarström.


De pratar ofta om skillnader mellan finska och svenska högtider och matkulturer.

Hos familjen Manner och Cassel har man kvar en del finska traditioner men mestadels svenska.

– Jag ser det som att jag har fått förmånen att plocka guldkorna ur två olika traditioner. Jag får det bästa från båda världarna, säger Sirpa.

Det är viktigt med de finska maträtterna kålrotslåda, morotslåda och potatislåda på julbordet samtidigt som de äter många svenska klassiker.

– Bastu är också viktigt, säger Julia.

” Jag vill att finska ska föras vidare mellan generationerna, att vi inte ska sluta prata finska.”

Julia Cassel

Julia känner sig för det mesta svensk men också ganska mycket finsk.

– Särskilt när vi tittar på hockey ihop och hejar på Finland va? frågar Irma och Julia håller med.

Irma känner sig både svensk och finsk.
– Jag är finsk i själ och hjärta men jag hade kanske inte velat bo där, säger ­Irma.

Känner du dig mer sverigefinsk än finsk?

– Ja.

Att hålla språket levande i familjen är något de alla tycker är viktigt.

– Jag vill att finska ska föras vidare mellan generationerna, att vi inte ska sluta prata finska, säger Julia.

Fakta

Sverigefinne, sverigefinländare 
eller finlandssvensk?

Sverigefinne är den ­officiella termen för den finskspråkiga minoriteten i Sverige. Tornedalingar är en egen minoritet även om deras språk meänkieli påminner mycket om finskan.

Sverigefinländare är ett samlingsnamn för personer i Sverige med finsk bakgrund, till exempel finnar, finska ­romer, finska samer och finlandssvenskar som bor i Sverige.

Finlandssvenskar är svensktalande personer i Finland.

Fler vill lära sig
 sitt modersmål

Allt fler intresserar sig för sitt finska arv och modersmål, menar forskaren Lena Huss.

Även familjer som delvis tappat modersmålet ­söker sina rötter genom att låta barnen få språkundervisning.

Språket är en viktig del av identiteten för många och särskilt viktig för den sverigefinska minoriteten.

– Det är ju språket som är kännetecknet. Kulturen i Sverige och Finland har inga stora skillnader men mellan språken är det drastiska skillnader. På det viset accentueras vikten av språket för identiteten, säger ­Leena Huss.

Men språket är generellt viktigt för personer med flera nationaliteter. Forskning har visat att goda kunskaper i båda språken gör det lättare att inte hamna mellan två kulturer.

– Har man både pappas finska och mammas svenska kan man känna sig både och i stället för varken eller, säger Leena Huss.

Enligt Leena Huss har intresset för att hålla språket vid liv ökat även om det inte finns någon forskning på just det området.

– Jag är ofta ute på sverigefinska engagemang och föreningar. Alla vi tycker att det finns mer stolthet och intresse för den finska bakgrunden än tidigare.

Hon menar att det blivit vanligare att i familjer som slutat prata finska ta upp det igen genom barnens modersmålsundervisning.

Läraren Helena Sköldin håller med. Under tiden hon har varit modersmålslärare i Upplands Väsby har antalet elever stadig ökat, från 30 till 50 elever.