Så länge sedan är det sedan Eldkvarn brann

När brandvagnarna kom fram ville inte hästarna gå över Kungsbron, och fick kopplas loss.
När brandvagnarna kom fram ville inte hästarna gå över Kungsbron, och fick kopplas loss.
Branden i kvarnen blev ett eldprov för nystartade brandkåren. Men resultatet hade troligtvis blivit detsamma idag.
– När brandkåren kom kunde de inte göra så mycket förutom att rädda det som räddas kunde, säger Christer Lundell på Röde Hanens brandkårsmuseum.

”Inte sedan Eldkvarn brann” har blivit ett uttryck för ”det var länge sedan”.

Men hur länge sedan var det egentligen som eldkvarn brann? I år är det faktiskt 140 år sedan.

I dag står Stockholms stadshus här, men då – 31 oktober 1878 – stod det en ångdriven kvarn på platsen.

Men en höstdag för 140 år sedan tros en fallande gaslampa ha satt eld på mjöldamm, strax för klockan 17. Branden tog fart direkt, det blev en explosion och huset övertändes nästan omedelbart.

Brandkåren kunde inte stoppa branden

Det fanns inte mycket att göra för den tidens brandkår.

Arkivarie på Röde Hanens brandkårsmuseum Christer Lundell tror inte att dagens brandkår hade kunnat göra skillnad.

– Det hade inte gått att stoppa en sån häftig brand. När brandkåren kom kunde de inte göra så mycket förutom att rädda det som räddas kunde, skydda det som fanns runt omkring, och vänta på att det skulle brinna klart, säger han.

Brandtelegrafen på Johannes brandstation 1925. Foto: Röde Hanens brandkårsmuseum

Brandtelegrafen sattes på prov

Stockholms brandkår var nybildad, bara tre år gammal. Men den var modern. På Johannes brandstation fanns en enorm telegraf, och 58 brandskåp hade installerats runtom i staden. Skåpen hade ett glas som vem som helst kunde krossa, och sedan dra i ett snöre för att larma.

– Då gick en telegrafsignal direkt till Johannes, som i sin tur kunde kontakta andra stationer. Skåpet skickade bara ett nummer som angav vilket brandskåp det var. På så sätt kunde brandkåren se var det brann och skicka räddning till rätt plats, säger Christer Lundell.

”Brandsignal för ELDSVÅDA i närheten af detta brandskåp gifves genom att sakta draga i det inuti inre skåpet hängande snöret.” Foto: Röde Hanens brandkårsmuseum

Precis som stadshuset i dag syns på långt håll, så syntes Eldkvarn från många platser runt om i staden.

Det orsakade problem, eftersom folk larmade från mängder av olika brandskåp. Det blev därför en fördröjning eftersom man inte förstod exakt var det brann. Rådstugans brandstation kunde själva se branden och rycka ut, men de var bara sex man starka och kunde inte göra mycket.

– När de stora brandstationerna väl kom brann det så häftigt att hästarna inte ville gå över Kungsbron. Man var tvungen att koppla loss brandvagnarna och skjuta dem fram till Eldkvarn för hand, säger Christer Lundell.

Johannes brandstation år 1900. Fram till 1916 hade man häst och vagn istället för brandbilar. Foto: Stockholmskällan / okänd fotograf

Från militär organisation till yrkesgrupp

30 brandmän skadades och fick läggas in på Serafimlasarettet som låg på andra sidan gatan, men ingen dog.

Att brandkåren över huvud taget bildades berodde på att Stockholm drabbats av flera stora bränder med många dödsfall, till exempel Palinska huset 1873, där Medelhavsmuseet står idag.

– Det var stadsvakten som skötte det då, en miserabel organisation. De var mer som vanliga poliser, och hade bara handpumpar, inte alls rätt utrustning. Många omkom, och efter det bestämdes det att ha en gemensam kommunal brandkår, säger Christer Lundell.

Först var det militäriskt, man skrev på treårskontrakt då man jobbade helt utan ledighet, för att sedan ”mucka” och ta ut en del av pengarna man sparat.

Det systemet fanns till 1912, sen gjordes det om till organisationen vi har i dag: En vanlig yrkeskår med lika mycket ledigt som andra.