Stammisarna minns sitt Lorry

När det begav sig.
När det begav sig.
Artikeln om Lorrys historia har väckt minnen hos våra läsare. Flera historier från otaliga danskvällar har ringts in.
– Jag var där 160 kvällar på ett år, berättar Solnabon Anne-Sofi Andersson.

Det klassiska danshaket, vars historia vi berättade förra veckan i samband med utgivningen av Lorry – det tragiska glädjepalatset, väcker fortfarande känslor. Flera läsare har ringt efteråt till Mitt i och delat med sig av sina historier.

– Jag älskade Lorry, jag var där 160 kvällar på ett år! Det var som ett andra hem, berättar Ann-Sofie Johansson från Solna.

Hon träffade sin kärlek Lars på Lorry och har många fina minnen.

– Vi flickor satt på långbänk och killarna bjöd upp. Bara den näst sista dansen, det var damernas, då var det vi som frågade killarna om dansen, berättar hon.

Hasse Nordengren jobbade på Sieverts kabelfabrik i Sundbyberg på 70-talet. Han minns också Lorrytjejerna på långbänken.

– Vi grabbar var där och bjöd upp en kväll som jag särskilt kommer ihåg, vet du vad tjejerna svarade? ”Vi är på Norrlandsträff så vi dansar inte”, de satt där som panelhöns vet du! Vi blev nobbade hela gänget, minns Hasse.

Trots dissen har han mycket gott att säga om Lorry.

– Ja, Lorry var fina grejer. Först gick man och åt på Stenvillan och sen började surret: ”vad gör man i Sumpan då?”. Då blev det att man drog till Lorry. Man drack drinkar och hade det roligt där, berättar Hasse.

Från Solna ringer 91-årige Lars Attling. Han är musiker och spelade klarinett i bandet Svenne Olofssons kvintett och hade ofta spelningar på Lorry.

– Vi hade väldigt roligt, det var en riktigt härlig publik.

Flera läsare minns den goda stämningen.

– Det var inget stök eller bråk på Lorry. Handväskan kunde man lämna under bänken, det var ingen som tog den inte, säger Anne-Sofi Johansson.